Krönikor

Har presenteras krönikor eller rättare sagt lite längre artiklar som normalt inte får plats i det ordinarie Nyhetsflödet.

Vem som helst får skriva här men materialet skall naturligtvis vara simanpassat eller tangera vår idrott i i intresse.

Skicka din krönika till Bo Hultén under adress: bo.hulten@telia.com

Efter varje krönika finns ett kommentatorsfält. Kommentera gärna. Med respekt och vårdat språk.

SIMMA klassiker
På Krönikesidan hittar du också några riktiga klassiker som vi har presenterat på SIMMA version 1.0 och 2.0
Dessa klassiker hittar du snabbvägar till att klicka på länkarna nedan:

Gonarr - P-O Enquist från OS i München 1972
och
Kiefer-vändningen - den väl skötta saken av Anders Ehnmark

Boss Hulténs texter......

Man kan hitta texter om simning och annat också på Bosse Hultén privata hemsidor. Där finns en del av det han skrivit för tex. Skånsk Idrottshistoria. Kolla gärna på den sidan som du hittar här - klick

Norrköpings KK åkte med OLKA-resor till Italien och tränade. Läs här om resan:

Poggio all´Agnello


Vi landade på Pisa flygplats sen kväll och hämtade upp vår bokade hyrbil. Efter ca 1 timmes körning i mörker närmade vi oss anläggningen Poggio all´Agnello i Toscana. Tyvärr hade vi en ej uppdaterad GPS som gjorde att vi körde runt hela anläggningen på en guppig grusväg mitt i natten. Till slut hittade vi rätt och möttes av en nattvakt som visade oss i sin golfbil till vårt boende.

Efter några få timmars sömn var det dags för frukost. Frukosten serverades som buffé och vi kunde välja på bl.a. yoghurt, müsli, ljust och mörkt bröd med pålägg, ägg, frukt, juice, kaffe, te.

Nu var det dags att möta Riccardo och Lucia, som arbetar på anläggningen, för en rundvisning. Det kändes bra att båda var riktigt duktiga på engelska. Området var tidigare en stor djurgård och har nu använts som resort/sportanläggning sedan 2010. Det finns 202 lägenheter för 750 gäster. Det är ett fantastiskt område med stora öppna vyer med väldigt vacker natur och rofylld miljö. Lägenheterna är stora och rymliga och har plats för 1-5 personer. Det är fullt utrustat kök med bl.a. kyl/frys, spis, micro, dusch/WC, TV, värme och luft- konditionering.
Sänglinne, handduk och slutstädning ingår. Fri Wi-fi i de allmänna utrymmena. På området finns en 50-meter utomhusbassäng med 6 banor. Bassängen är uppvärmd till 27 grader februari-juni, september-oktober samt på förfrågan. Ett stort tidtagarur finns vid sidan om bassängen samt omklädningsrum med dusch/WC. Det finns 2 mindre uppvärmda pooler för relax på området samt 2 enklare gym med bl.a. fria vikter, cykel, löpband, medicinboll och trx band. Det finns även flera möteslokaler med projektor att tillgå samt 2 tennisbanor och 2 st 5 á side fotbollsplaner på området.

Nu var det dags för lunch. Vi blev serverade vid bordet och fick rikligt med god och nyttig mat. Pasta serveras som s.k. förrätt i olika former vid samtliga måltider. Bredvid oss till bords satt Italienska Marathon löperskan Valeria Straneo som tillbringar 2 veckor på anläggningen för uppladdning inför OS i Rio i sommar. Efter lunch hade vi tid att utforska omgivningen. Ca 400 meter från anläggningen ligger en liten mataffär och 2 km bort den närmsta stranden. Tips på andra utflyktsmål är staden Pisa med det lutande tornet. En halvtimma bort kan man ta färjan över till ön Elba från Piombino. Elba är känt för sin vackra natur och sitt kristallklara vatten. På närmare håll, ca 10 minuters körning från anläggningen ligger en stor medeltidsborg Castello di Populonia. Resan upp till borgen går längs smala, slingriga serpentinvägar och väl uppe på toppen finns ett mysigt café och butiker samt en fantastisk utsikt. När vi kom tillbaka väntade middagen som även den serverades vid bordet och återigen var det rikliga portioner. Vi träffade då Norrköpings KK med ledaren Håkan Hertzman i spetsen. Gruppen reste med oss, OLKA Sportresor, och är den första sim grupp från Skandinavien som besökt anläggningen. 

”En väldigt fin anläggning, med bra bassäng, mycket fina, rymliga lägenheter och självklart jättegod mat. Jag kan verkligen rekommendera detta till andra simklubbar”
Håkan Hertzman, Norrköpings KK


Sammanfattningsvis tycker vi att Poggio all´Agnello är en fantastisk anläggning som har riktat in sig på sim-, triathlon- och löpgrupper. Simmare från Frankrike, Tyskland, Belgien, England, USA, Canada och Ryssland har tränat på anläggningen och många är återkommande gäster. Det är rent och fräscht, trevlig personal, lugnt och skönt och man kan fokusera på träning och gemenskap. Vi kan varmt rekommendera destinationen och vi ser fram emot att fler grupper gör som Norrköpings KK och åker till Toscana via oss.

Julia & Marie
OLKA Sportresor

SIMMA 16 år 2016 – Bosse Hultén sorterar minnen…….

Valencia, Spaniens tredje stad, stod som värd för EM i simning, kortbanevarianten år 2000. Valencia som är kaklets hemstad i just Spanien arrangerade mästerskapen det här året i en cykelvelodrom.  Sommarmästerskapet under Olympiaåret hade gått i Helsingfors och sedan hade man också drygat ut simåret med OS i Sydney. Ett år fyllt av simmästerskap. Både på längden och tvären som Lasse Anrell skrev.

Valenciatävlingarna var bra. På alla sätt. Mäktigt och intressant. Det var också första gången vi rapporterade till Sverige på webben. Den gången var det uppringt internet med den där speciella signalen som alla kommer ihåg från de första åren med internet. Dyrt och jäkligt. Men italienska RAI hade ett telefonjack över och det kopplade man upp sig på. Kanske hade man inte behövt köra det dygnet runt men det betydde att man fick bra kontakt med fosterlandet.  Man kan hoppas att det brottet är preskriberat numera.
Uppgiften under det här mästerskapet var att rapportera hem till Svedala för Eurosport räkning. Jag och kollegan Christer Magnusson fick några dagar att njuta av 25 graders väder och massor simning. Minns också att det serverades jättelika paellor - på arenan till lunch varje dag. Något som man inte var bortskämd med. Kul var det i alla fall. Dessutom tog jag tillfället i akt att en dag sova middag utomhus upp på taket på arenan. Dagarna innan jul kändes det exklusivt att sova utomhus men upp på arenataket fanns det en vrå man kunde kombinera solning och sömn och dessutom utomhus. Inte fel.

Resultatmässigt var det dessutom svensk hausse i medaljer under de här åren. 11 guld för svensk del under EM 2000 men namn som Frölander, Nystrand, Alshammar, Igelström m.fl. Kommenterandet blir aldrig bättre än resultaten i bassängen och de här åren var det verkligen högtidstunder varenda gång det var mästerskap – speciellt kortbanetävlingarna.

Året innan – i Lissabon hade jag gjort debut som arena-speaker. Den här gången blev det annorlunda. Sista dagen kallade tävlingsledaren på mig och frågade om jag ville ha ett minne med mig hem från Valencia. Förmodligen som en lite muta för att hoppa på ytterligare EM-tävlingar som speaker. Något som också blev verklighet. Medaljen som finns överst på den här notisen är det bestående minnet. Speciellt roligt för oss som inte är vana vid medaljer i byrålådan.

Henriette Stenkvist är en minusvariant på utvecklingsstegen enligt författaren till denna artikel. Henriette Stenkvist är en minusvariant på utvecklingsstegen enligt författaren till denna artikel.



Fredric Vernqvist jag är 17år och simmar i Södertälje. Jag har länge haft en stark passion för simning och hoppas en dag bli simtränare. 








Vad händer med Svenska EJM-simmare?
(Man kan med fördel läsa sammanställningen om de svenska EJM-insatserna under 2000-2015 nederst på denna sidan - innan man går vidare i texten !!)

Jag gjorde denna sammanställning på grund av att denna sommar - 2016 - så har jag tre vänner som åker iväg på EJM i simning. En av dessa frågade mig vad man kan förvänta sig av sin karriär om man tar en medalj på EJM.

Så jag gick in och tittade på internatioenlla resultat och kom fram till att om man tar medalj på EJM så har man en väldigt stor chans att få en medalj på internationell seniornivå. Majoriteten av alla simmare som vunnit EJM har sedan gått vidare i sina karriärer för att åtminstone att ta EM medaljer och i vissa fall upp till OS.
 
Sedan fick jag frågan “Hur ser det ut för dom svenskar som tagit medalj då?”
 
Om det hade jag inget svar och gick därför tillbaka till arkiven för att titta vidare. Det slutade med uppenbarelsen att mina vänner till sommaren inte kan ställa allt för stora förhoppningar på sina karriärer då om man som svensk fortsätter sin karriär efter detta mästerskap med en medalj på senior nivå så är man undantaget istället för regeln.

När man tittar på statistik under 2000-talet så ser man att det är få  simmare med individuella medaljer från ett europeisk juniormästerskap som faktiskt lyckas gå vidare.
Bara Ida Mattson och Louise Hansson har efter juniorperioden fortsatt för att ta individuella seniormedaljer. Endast 2 av 15 simmare har uppnått något som nästan alla andra med samma meriter från andra länder uppnår.

Hur kan det vara så?
 
Om man tittar på andra simmarna - på samma nivå som våra inhemska talanger - så ser man att de kommit bra mycket längre efter sina juniordagar än vad de svenska gjort.
 
Ta till exempel Sebastian Wikström, 2006 tog han ett delat brons på EJM på 50 fritt. Italienaren som kom på exakt samma plats som Wikström - med exakt samma tid som honom har ett långbane- VM brons från Kazan 2015. Sebastian har endast uppnått ett svenskt juniorrekord som toppen av sin karriär. Jag säger inte det för att på något sätt minimera de resultat som Wikström eller vilken annan svenska simmare som helst för den delen, utan mer för att poängtera att det kanske funnits potential för mer.

Ett annat exempel är Henriette Stenkvist som 2010 tog 3 individuella medaljer, en av varje valör, för att sedan ta mängder med SM titlar, men inte en enda liten internationell medalj.
Året innan hon tog sina EJM medaljer så tog Sharon von Rouwendaal från Holland samma frisims titlar som Stenkvist, silver på 200 och guld på 400. Sharon var också bland annat ryggsimmare precis som Henriette.
 
Holländskan gick vidare i sin karriär med att i Kazan 2015 ta ett silver på 400 frisim medan svenskan vann SM på samma distans vid samma tidpunkt.

Hur kan det komma sig att det blir så? Vi har en simmare som gör helt otroliga prestationer på ett EJM för att sedan totalt falla från internationellt. Handlar det om mentalitet i det att simmarna inte klarar av pressen eller att dom kanske nöjer sig med sina EJM-prestationer?

Kanske är det så att vi tränar för hårt och när de ska ta språnget ut i seniorvärlden så finns det inte tillräckligt att lyfta ifrån? Det kanske handlar om teknik, att simmarna blir som en cykel på för hög växel i lera och bara snurrar utan att hitta grepp?
 
Jag personligen har ingen aning om varför vi i Sverige inte har kunnat få mängden av våra talangfulla junior simmare att lyckas på samma sätt som majoriteten av andra länder har. Det finns ju uppenbarligen super talanger i detta land som Henriette eller Wikström. Att det skulle vara nån skillnad på just våra stjärnsimmare jämfört med dom ifrån Italien eller Belgien är helt befängt i min mening. Jag tror att man måste hitta vad felet är - oavsett om det är fel informerade tränare med för bra simmare eller om det är så att vi skapat en sådan status kring att vinna Sum-Sim eller JSM att simmarna nöjer sig med för lite. För att Sverige ska kunna vara ett land att räkna med internationellt - både på herr och dam sidan, hela tiden och inte bara förlita sig på dom få som lyckas så måste man ge det stöd till tränarna och simmarna som krävs för att dom ska kunna fortsätta att bli någonting mer än bara medelmåttiga juniorer.

Fakta och statistik EJM 2000-2015

2000, 4 medaljer
Ida Marko Varga 200fr Brons
Ann Berglund 400 medley Silver
4x200 frisim damer brons
4x100 frisim damer brons
 
2002, 5 medaljer
Jonas Tilly Silver 50fr
Joakim Nielsen Silver 50br, silver 100br
Tor Sundin Silver 50fj
4x100 frisim herrar Brons
 
2004, 1 medalj
Emilia Nilsson 100fj Brons
 
2005, 3 medaljer
Therese Svendsen 100ry brons 200ry brons
4x100 medley damer brons
 
2006, 4 medaljer
Sebastian Wikström 50fr brons
Nathalie Lindborg 100fr brons
Hanna Westrin 50br silver 100br silver
 
2007, 4 medaljer
Hanna Westrin 50br brons 100br guld 200br brons
4x100 medeley damer brons
 
2008, 0 medaljer
 
2009, 2 medaljer
4x100 medley damer brons
4x100 frisim damer brons
 
2010, 3 medaljer
Henriette Stenkvist 200fr silver 400fr guld 200ry brons
 
2011, 2 medaljer
Louise Hansson 50fr silver 50fj guld
 
2012, 4 medaljer
Oscar Ekström 100fr brons
Johannes Skagius 50br brons 100br silver
Louise Hansson 50fj guld
 
2013, 3 medaljer
Johannes Skagius 50br guld 100br silver
4x100 medley herrar brons
 
2014, 1 medalj
Sophie Hansson 50br brons
 
2015, 0 medaljer
(European games istället för EJM men är samma standard)
 
 
Summering
36 medaljer på 14 mästerskap
uppdelat på 8 lagkapps medaljer och 28 indviduella medaljer
15 simmare med indviduella medaljer
5 som tagit mästerskapsmedaljer på seniornivå
2 som har inviduella seniormedaljer

Från torsdagens Dagens Nyheter... Från torsdagens Dagens Nyheter...

Westrins och Lillhages mediauttalanden om bröstsimsfusket
Författare/signatur: Johan


I en artikel i DN idag (31 mars), står att sydafrikanen Cameron van der Burgh, olympisk mästare på 100 bröstsim i London 2012, menar att "99%" av bröstsimmarna (på internationell nivå) bryter mot gällande tävlingsregler genom otillåtna kickar under ytan för att få extra skjuts efter starten och i frånskjutet efter vändningar. Han har erkänt att han själv använt otillåtna kickar. DN skriver att i OS-finalen så kickade van der Burgh 3 gånger under vattnet istället för den tillåtna 1 gången, alltså 2 otillåtna extrakickar, för att få extra fart, trots att regelboken förbjuder detta. En fuskmetod som eventuellt fler simmare begagnade sig av, men som samtidigt tillåts passera. Ingen av de 44 startande herrarna på 100 bröst på OS i London diskades.

Nu över till Eriksdalsbadet.

Tävlingsledaren för de pågående simtävlingarna Swim Open Stockholm i Eriksdalsbadet, Håkan Westrin, medger i samma DN-artikel också att fenomenet är väldigt utbrett, och svårt att upptäcka. Men oaktat detta, så är Westrins tävlingsetiska inställning till problemet ganska anmärkningsvärd enligt följande citat från artikeln:

DN fråga: "Så det är okej att fuska så länge ni inte ser det?"
Westrin: "Ja, så kan man säga."

P1s samhällsprogram "Nordegren och Epstein" tog upp ämnet på torsdagseftermiddagen. I direktsändning, på mobiltelefon från Eriksdalsbadet till Nordegrens P1-studio i Radiohuset, intervjuades Josefin Lillhage, meriterad f d frisimmare i världsklass och nu expertkommentator inom simningen.

Radions Louise Epstein: "Men hur allvarligt tycker du det är att det finns simmare som gör två kickar istället för en kick, är det ett allvarligt fusk?"
Josefin Lillhage: "Äh, jag skulle inte säga att det är allvarligt för att det är så många som gör det, och i och med att han Cameron nog inte är ensam om att göra det."

Westrins och Lillhages svar och åsikter är alltså samstämmiga. Kalla mig "old school", demonstrativ, bakåtsträvande, naiv och överdrivet rättskaffens, men jag anser att både Westrin och Lillhage har fel. Inte bara det, jag anser att de går ut med denna inställning i media på väldigt, väldigt vanskliga grunder. De får en fråga av media som rör ett klart regelbrott och ett sluttande plan, och både Westrin och Lillhage tycks bagatellisera detta.

Enligt min naiva och gammaldags syn på saken, så ligger det till så här:
1. Om något är otillåtet enligt regelboken så är det så. Dopning, fel teknik, genvägar, whatever.
2. Regelbrott = fusk.
3. "Andra fuskar ju, så därför gör jag det också" är ett patetiskt icke-argument.
4. "Man blir ju ändå inte upptäckt" är ett patetiskt icke-argument.

OAVSETT vad "alla andra" gör, och OAVSETT om man blir "avslöjad", så börjar och slutar tävlingsidrott med vissa gemensamma spelregler, och med den egna personliga integriteten och idrottsetiken. Det är detta som gäller. Om reglerna är dumma, ja då får man väl enas om nya regler. Men tills detta har skett, så är det de befintliga reglerna som gäller. För alla.

Att hänvisa till att andra minsann ju också fuskar och att risken att bli avslöjad/ifrågasatt är liten, är rent ut sagt skitlöjligt. Är det den typen av idrottsetik som Westrin och Lillhage även vill förmedla till t ex knattesimmare, till 9-åringar på något KM i någon småstad med stora aspirationer, eller till Sum-simmare med hela idrottskarriären framför sig? Äh, lite fusk här och där i simningen är väl ok om "alla andra" håller på, och - hurra! - om risken att bli "avslöjad" är minimal?

Vilket underlag för en hel turnerande föreläsningsserie för ungdomsidrottare i Sverige, denna nya kreativa vinkel som två internationellt erfarna ledare/simmare här alltså förmedlar via Sveriges största morgontidning och nationens viktigaste radiokanal. Vilket avstamp för lovande purunga oförstörda idrottsintresserade lågstadieelever, med hela livet och världen framför sig, att få höra sån uppbyggande idrottsetik av ledande idrottsprofiler. Börja boka stora föreläsningslokaler, detta nytänk kring hanteringen av och inställningen till fusk är ju fantastiskt!

Att spela efter spelreglerna - oavsett när, var och hur och i vilken idrott som helst - handlar om etik och moral. Och idrottsetik börjar och slutar med den enskilda idrottaren. Det är den enskilda idrottaren som antingen är en riktig, rejäl och genuin idrottsman eller idrottskvinna, eller som är "bara en liten lort", för att låna en fras ur Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta i ett samtal mellan Jonatan och Skorpan.

En grundpelare för idrott är "fair play". Fair play utgår från den EGNA INTEGRITETEN - att oavsett vad som händer på andra håll, alltid själv följa de uppställda spelreglerna och i tveksamma situationer ha en egen fungerande moralisk kompass. Att aldrig låta sig själv korrumperas. Aldrig. Oavsett hur mycket eller litet som står på spel.

Ok, så då blev någon trea istället för etta i bröstsimsloppet därför att han/hon gjort rätt? Eller någon blev sjua istället för trea? Eller någon åkte ut redan i semifinalen för att han/hon gjorde korrekt enligt regelboken?

So what! S-O W-H-A-T!!! Who cares!

En idrottare som gör sitt eget bästa och som gör det på rätt sätt, är en riktig, rejäl och genuin idrottare. En verkligt beundransvärd man eller kvinna som presterat på sin maxförmåga, oavsett om han får en medalj, ett diplom, ingenting alls eller vad fan som helst. Vad slutresultatet faktiskt blir är SEKUNDÄRT. På vilket sätt vederbörande nådde fram till sitt slutresultat - det är det som är PRIMÄRT!

En idrottare som gör rätt, oavsett om det sitter en miljard framför tv-apparaterna och det är OS-final, eller om det är någon som sent på kvällen gnetar på helt ensam mot klockan ute i ett skidspår skogen, i en öde simhall eller i ett öde elljusspår. Någon som aldrig skulle fuska eller ens halvfuska eller ens tänja "bara lite lite grann" på reglerna, oavsett om det är OS-final eller om han/hon sitter hemma på sin kammare och lägger en patiens. DET är en person med en fungerande moralisk kompass, en trygg etisk grund av granit att stå på, och en person med integritet.

Dessvärre blir integritet alltmer en bristvara i det samhälle vi lever i idag (i ett bredare perspektiv) , men det är ett kapitel för sig.

Men för att återgå till Westrins och Lillhages uttalanden i stormedia idag, att det är okej att fuska i bröstsim på det beskrivna sättet och att detta inte är särskilt allvarligt, med hänvisning till att flera i bassängen sägs ägna sig åt liknande fusk och att det är svårt att upptäcka, så tycker jag att denna inställning av dessa ledande företrädare för simidrotten är ytterst sorglig och beklaglig. Att bagatellisera detta farliga, korrupta sluttande plan, är att idiotförklara de idrottare som faktiskt följer reglerna.

För mig personligen råder ingen tvekan:
När jag läste om sydafrikanen van der Burghs fusk (skit samma om han är ensam om att fuska eller om han gör det i sällskap med många andra), så är han i mina ögon "bara en liten lort", för att återigen låna från Astrid Lindgren. En lort, rätt och slätt. Grabben må ha hur många tjusiga titlar och medaljer från de jätteviktiga simtävlingarna X, Y och Z som han vill runt halsen, men en fuskare är en lort. Oavsett namn, oavsett vilken gloria han/hon tidigare erhållit av media och sponsorer. En lort. Punkt.

Så nästa gång media kommer flåsandes med ett intervjuanteckningsblock eller ringer på mobilen, bör Westrin och Lillhage ta ett djup andetag och tänka efter lite grann, och istället svara följande på samma fråga om bröstsimsfusket:

"Ett regelbrott är ett regelbrott, och fusk inom idrotten kan aldrig accepteras. Det får aldrig anses okej att fuska. Visst är det mycket beklagligt att bröstsim rent tekniskt, övervakningsmässigt och bevismässigt nu lämnar detta kryphål, som många tycks utnyttja. Men likväl är det ett allvarligt regelbrott som ger de oärliga idrottarna fördelar på kanske tiondels sekunder mot de som faktiskt är ärliga. Vi får hoppas att tävlingsreglerna och/eller övervakningen görs skarpare framöver, men tills dess är det upp till varje enskild idrottsmans samvete att göra rätt. God idrottsetik, integritet och fair play är att följa reglerna för idrottsgrenen, helt oavsett om detta innebär en egen nackdel gentemot fuskande medtävlare på de andra banorna. Vi litar på att att våra egna svenska simmare inser detta och respekterar sådana grundläggande idrottsideal och värderingar."


Länkar till citerad artikel och radioinslag (2:42 in i klippet):

Lotte Friis - foto: Danska Simförbundet Lotte Friis - foto: Danska Simförbundet

Danska distansstjärnan Lotte Friis intervjuvas av Sportlas Ricki Clausen - tidigare medarbetare på SIMMA-Danmark. Vi presenterar artikeln som en liten danskövning för dig som tycker att det känns befriande att läsa texter också på de andra skandinaviska språken............

Lotte Friis om OL, livet efter karrieren og meget mere...
Et halvt år før OL har vi haft fat i den mest vindende danske svømmer nogensinde – og den eneste aktive danske svømmer, der har fået medalje til OL – Lotte Friis. Vi har snakket med Lotte om OL, fremtiden efter svømning og om gode råd til unge svømmere med ambitioner.


Sportlas: Du har de sidste 2,5 år trænet fast i USA. Hvad er forskellen på at træne på NTC og i NBAC i Baltimore?

LF: Den største forskel er den konkurrence jeg har i hverdagen herovre. Hvis jeg trænede på NTC i Bellahøj skulle jeg træne sammen med Pal, men som mand er han jo noget hurtigere end jeg, dvs. han ville ikke presse mig på samme måde som jeg oplever herovre.
Her i Baltimore træner jeg i en distancce gruppe, 2 af pigerne i gruppen Becca Mann og Sierrra Schmidt er ligesom jeg i top 10 i verden. Så vi kæmper en kamp i bassinet hver eneste dag, hver eneste serie, ingen af os vil tabe til de andre.
Samtidig har vi her nogle meget bedre træningstider. Jeg er normalt færdig med min aften træning kl 17, og det betyder at jeg kan leve et mere normalt liv, kan gå ud og spise med mine venner, gå en tur i biografen, i skoven eller bare køre en tur ind til Baltimore.

Sportlas: Hvorfor skiftede du oprindeligt til NBAC?

LF: Efter OL i London, hvor det jo absolut ikke gik som jeg håbede, mistede jeg motivationen og lysten til at svømme. Samtidig havde jeg et brændende ønske om at vise verden at jeg var bedre end det de så i London.
Derfor besluttede jeg at flytte fra Danmark en periode. Få nye oplevelser, nye omgivelser, nye indtryk for så forhåbentlig at genvinde troen på mig selv og lysten til at svømme.
Så jeg flyttede til Nice, hvor jeg trænede i klubben Olympic Nice Natation. Her fik jeg nye kammerater, ny træner, nye træningsmetoder. Alt var anderledes, udfordrende og spændende og jeg fik igen lyst til at svømme. Der var mange stærke svømmere på holdet, 4 af os havde vundet medalje ved et OL, de 2 af dem endda guld, den ene var Camille Muffat, der i London vandt guld på 400m fri.
Og for første gang havde jeg en træningskammerat der ofte svømmede de samme programmer som jeg, og som kunne presse mig under træning, samtidig kunne vi hjælpe og støtte hinanden når den ene af os havde en dårlig dag.
Da det så gik over al forventning til VM i 2013, og jeg besluttede at fortsætte frem mod Rio, måtte jeg også erkende at jeg ikke kunne se mig selv fortsætte 3 år i Nice. Jeg kom i snak med nogle amerikanske svømmere ved VM, og de foreslog, at jeg kom til Baltimore hvor Bob Bowman var ved at danne en stærk træningsgruppe.
Min tidligere holdkammerat i Nice Yannick Agnel svømmede derovre, og talte godt om det så jeg fik en aftale om at jeg kunne komme til NBAC på et 3 måneders træningsophold. Og jeg blev så glad for byen, klubbben og trænerne, at jeg valgte, at det er herfra, jeg skal forberede mig til OL i Rio.

Sportlas: 6 måneder til OL, Lotte. Hvad skal der ske frem mod OL?

LF: Træning, træning og træning. Og mere hård træning. Jeg skal svømme nogle stævner herovre. I maj skal jeg deltage i en del af det danske landsholds højdetræningslejr i Flagstaff, og derfra tager til på 3 ugers højdetræningslejr i Colorado med min klub.
Og så regner jeg med mødes med landsholdet når de kommer til Rio på precamp inden OL.

Sportlas: Hvad er målsætningen til OL?

LF: Målet er at gøre mit allerbedste. At jeg kan leve op til de mål min træner og jeg sætter for min svømning. At jeg kommer i finalen for 3. gang, og drømmen er selvfølgelig at jeg henter den medalje jeg ikke fik i London.

Sportlas: Du har snakket meget om at OL i London motiverede dig – selv om det bestemt ikke gik, som du havde håbet på. Prøv at forklare hvad du mener?

LF: Jeg tror ikke at min manglende succes i London motiverede mig. Jeg har lært af det, jeg er blevet stærkere, er blevet bedre til at håndtere skuffelser, og jeg kan helt sikkert bruge det jeg har lært senere i livet.
Det hjalp mig dog med at finde tilbage til bassinet i efteråret 2012, fordi jeg ville vise jeg var bedre end mine reultater fra OL, ville vise at jeg stadig var en svømmer man skulle regne med.

Sportlas: Det er heller ikke nogen hemmelighed, at du længe har meldt ud, at OL i Rio bliver dit sidste OL. Bliver det også dit sidste stævne på topplan?

LF: Det ved jeg ikke endnu. OL kan blive mit sidste store stævne, men det er ikke afgjort. Jeg er ikke en gang sikker på jeg kan svare på det lige efter OL. Jeg tror at mine resultater måske vil påvirke min beslutning. Men det er helt sikkert at efter Rio skal jeg holde en rigtig lang ferie.

Sportlas: Hvordan har det spillet ind på din beslutning, at der igen er EKM i Danmark i december 2017?

LF: Det har da klart gjort det hele lidt mere indviklet. EM i Herning var sådan en fed oplevelse at det kan blive svært at sige nej til 2017. Men jeg er sikker på et eller andet tidspunkt kommer til det pludselig til mig, og så ved jeg bare om jeg forsætter eller stopper.

Sportlas: Du har valgt ikke at deltage i Danish Open. Kan du uddybe den beslutning lidt?

LF: Min træner Erik Posegay og jeg har talt rigtig meget om dette. Vi er nået frem til at jeg skal begrænse mine flyverture over atlanten til færrest mulige. Risikoen for at blive syg på sådanne ture er ekstrem høj.
Jeg er jo allerede kvalificeret til OL, så vi er blevet enige om, at jeg skal fokusere på min daglige træning her i Baltimore, på at forberede mig bedst muligt frem mod OL.
At jeg skal undgå al unødvendig risiko for at blive syg, at have dårlige træningsdage fordi rejser og jetlag tærer på kroppens ressourcer. Jeg skal som nævnt svømme nogle stævner her i USA, blandt andet det jo et krav for os der er udtaget ved VM at vi skal vise formstabilitet ved et stævne i udlandet efter 1. maj.

Sportlas: Hvad ser du som de vigtigste skridt i dit liv, når du skal bevæge dig væk fra “svømmeren Lotte Friis” og over til “mennesket Lotte Friis”?

LF: Jeg tror det må være at finde noget jeg brænder lige så meget for som jeg brænder for svømning. Finde noget jeg kan være optaget af, som interesser mig som kan udfordre mig og som jeg kan være stolt af.

Sportlas: Hvordan har du kunnet holde dig på toppen i så mange år? Hvad er hemmeligheden?

LF: Jeg har altid elsket at konkurrere og hadet at tabe. Jeg forsøger altid at holde fokus på min træning fordi jeg mener at det vigtigste er at træne målrettet og give mig fuldt ud hver eneste dag.
Det betyder meget, at jeg normalt er en glad person, næsten altid i godt humør. Jeg elsker at grine og lave sjov også til træning, og jeg tror ikke jeg kunne have holdt det ud i så mange år hvis det ikke også var sjovt at gå til træning.
Man kan også sige de perioder hvor jeg ikke har præsteret er perioder hvor jeg er ked af det, hvor jeg har manglet motivation til se hvorfor jeg bruger 25-30 timer om ugen på at træne, hvor jeg pludselig kan tabe fokus på hvorfor svømning er vigtigt. Som sidste forår hvor min veninde Camille døde i en helikopter ulykke. I flere måneder trænede jeg ikke optimalt, fordi jeg var ked, ikke synes det at svømme var vigtigt, at VM jo bare var et stævne ikke det vigtigste her i livet.
Men i takt med at jeg fik bearbejdet sorgen, og blev glad igen, blev min træning også bedre.

Sportlas: Hvad kommer Lotte Friis til at beskæftige sig med i fremtiden?

LF: Forhåbentlig noget med TV. Jeg ville elske at være med til at producere sports-tv, være med til at gøre gøre sportsprogrammerne endnu mere spændende end de er i dag. Være med til at bringe sports-tv ind i stuerne. Vært på et sportsprogram kunne være en drøm.
Jeg regner med at søge ind på Medie- og journalisthøjskolen og der læse TV- og Medietilrettelæggelse, at lære faget fra bunden, og så vil jeg da gerne ved siden af være med på sidelinien i sportsudsendelser som “ekspert kommentator”.

Sportlas: Kan du lokkes lidt på kanten engang imellem? Jeg har jo kendte dig i mange år og er sikker på, du er en fremragende træner?

LF: Selvfølgelig kan jeg det. Jeg elsker svømning og har selv fået så meget gennem sporten. både erfaringer og teknisk som jeg ville elske at give videre til de kommende stjerner af dansk og forhåbentligt international svømning.

Sportlas: Tak for mange gode oplevelser, Lotte – ikke mindst til OL i Beijing i 2008. Hvad er dit råd til unge svømmere, der gerne vil have en lang karriere som foregår på toppen af verdenssvømningen?

LF: Jeg tror det bedste råd må være at lytte til sin træner. Lære at svømme deres programmer som de er ment. Ikke for hurtigt – ikke for langsomt. Det er vigtigt som svømmer at man får trænet alle aspekter af sit system. Hvis man er distancesvømmer er det at træne distance selvfølgelig vigtigst, men sprintserier ind i mellem træner andre muskler, andre dele af kroppen. Og omvendt for sprintere.
Det er vigtigt at vide hvorfor man gør det, hvorfor man ligger i vandet, hvad er det der motiverer. Hvilke mål har man, er de realistiske, er man villig til at ofre det der kræves. For der er afsavn ved at dyrke sport på højt plan, men endnu flere glæder. Og så skal man holde fokus på sit mål, og når man når det er det vigtigt at man straks sætter sig et nyt. Uden det havde jeg ikke får min OL medalje i 2008.
Men det vigtigste af alt: Bevar glæden ved at svømme, hvis man ikke er glad når man træner bliver det aldrig optimalt, man skal synes det er sjovt at svømme!

Sportlas: Tak for din tid. Vi krydser fingre i august!

2016-02-11
Gunilla - simdrottningen som det gick illa för.

Ibland måste man skriva en text. Det här är en sådan. Gunilla Jonsson var under slutet av 60-talet och början av 70-talet svensk simdrottning. Inte på den nivå som simdrottningar i Sverige är idag - men hon tog sig som bäst upp till en silverplats vid Europmästerskapen i simning 1970. Stor nu och stor då. Gunilla var en av mina bästa vänner vid en tiden och det är dags att hon få den uppmärksamhet hon förtjänar. Att hon inte fått detta tidigare beror på att efter karriären tog många års missbruk tag i hennes liv och hon dog alldeles för ung.
Om simningen och det efteråt skriver jag i årsboken för Idrottsmuseet i Skåne och jag hoppas att du läser detta stycke och funderar en stund efteråt.... (denna text har tidigare funnits publicerad på SIMMA i dec 2015)

Läs hela artikeln här - klick

2016_02_05


Detta är ett brev från Järfälla Simsällskap till politiker i kommunen och pressen - när det gäller klubben ickeinblandning i planerandet av ny simhall i Järfälla. Brevet författades i samband med Badkonferens 2016




Ny simhall med stora försämringar
Järfälla kommun bygger en simhall utan läktare och med starka begränsningar för föreningsverksamheten. Idag kom förklaringen. På konferensen Badanläggningar 2016 presenterades projektet av Torbjörn Neiman, kultur- och fritidsdirektör, Järfälla kommun och av Olle Stadig, fastighetschef på Tagehus.
Torbjörn Neiman säger: ”jag har bestämt att det inte ska finnas läktare”. ”Jag har byggt arenor tidigare och jag vet vad som behövs. Läktare står tomma för det mesta så de behövs inte”. Torbjörn Neiman säger vidare ”vi har haft 10 – 20 möten med Tagehus och vi har kommit fram till vad som är bäst”.

Järfälla kommun har tecknat avtal med företaget Tagehus som kommer att bygga, äga och driva Järfällas nya simhall under 30 år i en så kallad OPS-lösning. Tagehus har fram till 2045 ensamrätt att driva simhall i Järfälla, då avtalet förbjuder kommunen att bygga andra anläggningar, trots att vi redan nu vet att Järfälla kommer att växa med ca 50 000 invånare inom de närmaste åren.

Badet byggs helt enligt Svenska Simförbundets och Internationella Simförbundets regler för mästerskap i simning, vattenpolo och konstsim. Dessutom kommer det att finnas sviktar för simhopp. Det blir en av Sveriges absolut bästa tävlingsanläggningar med bland annat en bassäng som är 50 gånger 25 m. Men vi kommer aldrig att få se några tävlingar där. Då det saknas läktare kommer inte ens lokala klubbtävlingar att kunna arrangeras. Även en mindre, lokal tävlingar kräver minst 200 läktarplatser för funktionärer, aktiva och föräldrar. Bengt Jönsson, Förbundsdirektör för Svenska Simförbundet och medlem i Sveriges Olympiska kommitté säger: ”Järfälla kommun bygger en bra anläggning i många avseenden men tyvärr kommer de inte kunna arrangera några tävlingar. Mycket beklagligt i en anläggning med så fina förutsättningar”.

Men inte bara tävlingsverksamheten blir drabbad. Järfälla Simsällskap genomför årligen ett stort antal arrangemang för sina yngsta simmare. Mer än 90 % av de som deltar i föreningens verksamhet är under 10 år. Det traditionella lussedoppet, där föreningens yngsta uppträder inför fullsatta läktare kommer inte att kunna genomföras. Uppvisningstävlingar där barn för första gången får visa sina föräldrar och mor- och farföräldrar vad de lärt sig kan inte genomföras. Även den i Järfälla simhall mycket aktiva handikappföreningen Halliwick får stora begränsningar i sina arrangemang. Förutsättningarna för skolornas verksamheter försämras.

Det är besynnerligt att kommunen aldrig bjudit in Järfälla Simsällskap eller övriga föreningar i diskussionerna kring den nya simhallen utan alltid betraktat föreningar som ett ”särintresse”. I stor kontrast till motsvarande projekt i andra delar av landet där föreningar naturligtvis bjuds in tidigt i planeringsskedet.

Det 30-åriga avtalet som Järfälla kommun har tecknat med Tagehus ger företaget mycket stor frihet att utan begränsningar driva verksamhet i simhallen. Företaget har rätt att besluta om utbudet i simhallen och de ansvarar för all prissättning samtidigt som kommunen får obefintliga möjligheter att styra och påverka. Kommunen kommer enligt avtalet att betala 615 miljoner kronor till Tagehus. Verksamheten i simhallen kommer att drivas av Tagehus dotterbolag Medley som har rätten att behålla samtliga intäkter från verksamheten. Det innebär att Järfällaborna betalar långt över 1 miljard kronor för tillgången till det nya badhuset. Samtidigt som kommunen släpper sin kontroll och den ideella föreningsverksamheten får försämrade villkor

Olle Stadig på Tagehus sticker inte under stol med företagets fokus ”vi bygger det Järfälla kommun har beställt från oss”. Det är vår uppgift att göra en så bra affär som möjligt och skapa intäkter där det går”. ”Det ligger inte i vårt intresse eller ansvar att det ska finnas läktare eller goda förutsättningar för föreningar”.

Avtalet som Järfälla kommun har tecknat begränsar även kraftigt träningsmöjligheterna i hallen. Föreningsverksamheten har fått utökade tider mot vad som finns i nuvarande hall men samtidigt har stora begränsningar gjorts. Bengt Baron, legendarisk simmare med OS guld och sedan många år Järfällabo säger ”Simning kräver många träningstillfällen. Avtalet ger inte ens simmare på ungdomsnivå de förutsättningar som behövs. Det är helt ofattbart när man nu äntligen har förutsättningar att bygga något riktigt bra. Man måste verkligen ifrågasätta beslutsgången i detta för kommunmedborgarna så viktiga projekt”.
Hälften av Järfällas barn har lärt sig simma i Järfälla Simsällskaps simskolor men i framtiden kommer föreningens simskolor att leva på undantag. I första hand ska Tagehus bolag Medley bedriva kommersiella simskolor i den anläggning som Järfälla kommun har gett dem ensamrätt till.

Det betyder att Järfälla kommun och invånarna i Järfälla kommer att betala långt över 1 miljard kronor till Tagehus. Utan att kunna styra verksamheten, samtidigt som den ideella föreningsverksamheten trängs ut.
Järfälla Simsällskap hoppas att det fortfarande finns möjligheter att göra justeringar i simhallsplanerna och i den verksamheten som planeras.

Alternativt vill Järfälla Simsällskap bevara den befintliga simhallen som i många avseenden är mycket bra. Föreningen vill undersöka möjligheterna att i egen regi fortsätt driva verksamhet i badet som kommunen nu planerar att riva.

Bengt Lidh
Ordförande
Järfälla Simsällskap
070-634 13 39
bengt.lidh@afconsult.com

2015-05-21
Elin Kvarnemar, F.d. Varbergs simmare numera simmandes för Kungsbacka - skriver om sin fd. simtränare Stefan Wiking - som dog i en trafikolycka i slutet av januari 2015


Jag hade slutat simma, och i flera månader var jag inställd på att aldrig dyka i en simbassäng igen. Men så, en dag i augusti förra året, stod Stefan Wiking på kanten som ny tränare och jag bestämde mig för att ge honom och simningen en chans. Jag hade ju trots allt hört om hans stora framgångar som tränare i framförallt Danmark, med flera internationella toppsimmare, och tänkte att om det var någon tränare man skulle ge en chans så var det honom.

En månad senare hade jag bestämt mig för att jag ville satsa allt, nå en högre nivå samt åka till USA för att simma på College. Allt detta fick Stefan mig att vilja, på en enda månad. Egentligen kan man säga att jag redan efter första träningen visste att han inte var lik någon annan tränare; Hans skicklighet, kunskap och idétänkande var så omfattande och brett att jag inte för en sekund kunde förstå hur allt kunde rymmas i hans huvud. Om jag hade ont någonstans så visste han direkt vad det var och hur det kunde motverkas, var mitt självförtroende lågt så berättade han för mig vilken potential han såg i mig och fick mig att själv våga tro på det han såg att jag var kapabel till. ”Simning är för allvarligt för att skämta om” trots allt, vilket han alltid sa när han berättade vad han visste att man klarade av. För mig var det dock framförallt sättet han var på vid kanten som hjälpte mig framåt på ett sätt ingen annan tidigare lyckats med. Hade jag en dålig dag med låg motivation så såg han till att höja den och pusha lite extra, för han visste precis hur han skulle göra för att hjälpa mig. Sprang han inte fram och tillbaka flaxandes med armarna vid sidan av bassängen, så stod han vid kanten och matade mig med ord som höjde min energi varje gång jag stannade till.

Men, jag skriver inte det här för att berätta om vilken duktig tränare Stefan var eller vilka fantastiska framgångar han hade, utan jag skriver detta för att berätta om personen bakom denna tränargestalt, denna fantastiska person som jag fick äran att lära känna.  

Stefan var en person man litade på till hundra procent. Bara en sådan sak som att han fick mig att äta kycklinglever bara för att han sa att det är godare än man tror, vilket ingen annan skulle lyckas övertala mig till, visar vilken tillit jag kände till honom. Eller de gånger man kände sig nere, även om det bara var för småsaker, och kunde berätta om det för honom och veta att han inte skulle döma eller sprida vidare det. Han brydde sig inte bara om vad man åstadkom i bassängen utan han brydde sig om en som person. Han tog sig tid att lära känna en på djupet, för han var intresserad av vem man faktiskt var utöver en simmare.

Jag minns den där gången vi körde igång med träningen igen efter fem dagars uppehåll och Stefan talade om för oss hur mycket han saknat oss under dessa dagar, eftersom vi var en del av hans familj. Ni kan säkert förstå hur engagerad han var och hur mycket hjärta och kärlek han la ner i sitt jobb, när han saknade sina simmare efter fem dagar ifrån dem. Han hade inte sitt jobb för att tjäna pengar eller för att han tyckte det var ett roligt jobb, utan han hade det för att simningen var hans passion i livet. Han brann så för simning att det skulle gått att tända eld över hela Stockholm med hans låga, och jag tror inte att det finns någon inom simmarsverige som är en så stark eldsjäl som han var.

Stefan syntes och hördes mycket, och han var inte rädd för att kalla till sig uppmärksamhet eller prata med nya, okända människor och tack vare det hann han under sina 40 år som aktiv inom simning träffa många människor. Jag kan nog tala för alla dessa människor när jag säger att han lämnade avtryck hos oss alla. Hos små som stora, gamla som unga, så lämnade han olika avtryck som för alltid kommer finnas kvar inom en. Jag kommer aldrig glömma denna varmhjärtade, rättvisa och genomsnälla människa, och jag kommer för evigt vara tacksam över att jag fick lära känna och komma nära honom. För trots att vi bara fick ett halvår så hann vi bli nära vänner och det kommer ta tid att vänja sig vid att inte se hans leende eller höra hans breda skånska varje dag, eller någon gång igen i detta liv.

Det finns så mycket att säga om Stefan Wiking, för det var så han var som person. Mycket. Ständigt nya projekt på gång, vissa mer lyckade än andra. Som det där projektet där han köpte en ny cykel och skulle börja cykla till våra träningar, men cykeln förblev oanvänd och bilen fortsatte som färdmedel. Ni får själva gissa om det räknas till de mer lyckade projekten eller inte…

Det skulle, utan tvekan, gå att skriva en hel roman om Stefan men jag vill runda av med att skriva några rader till den familj Stefan älskade över allt annat här på jorden. Sin fru och sina tre barn. Aldrig lyste han upp så mycket som när han pratade om er, och det gjorde han. Ofta. Ni var verkligen energikällan i hans liv.

Om fyra månader flyttar jag till USA för att börja mitt Collegeliv, och det har jag Stefan att tacka för. Jag hade aldrig varit där jag är idag utan honom, och jag önskar att han var kvar här och kunde glädjas med mig och förnöjt slå tidtagarurens snören mot ryggen som han alltid gjorde när han var nöjd. Men, inom mig kommer han alltid att leva vidare och vara med mig.

Tack för allt. Minnena av dig, Stefan, finns för alltid kvar hos var och en av oss

Kommentar till krönikan ovan:

Camilla 2015-05-21 09:18
Hej Elin
Fint skrivet och visst är det spännande hur olika möten med människor kan förändra ens liv. Lycka till i USA och med din simning!
Mvh Camilla Savblom-Olausson (Zacharias mamma)

Annika Pettersson 2015-05-21 09:18
UNDERBART Elin.
En riktig hyllning till en man värd att hyllas.

 

2015-05-18
Info om skribenten: Nils Ivars är 22 år och f.d bröstsimmare från Karlstads SS. Numera studerar han juridik i Uppsala och arbetar som redaktör för en nyhetssida för juridiska nyheter.


Några sidor om skador, tankens kraft och simmaridentiteten

Jag har grubblat mycket över om jag skulle skriva den här texten.

Jag skrev min föra krönika, ”Ljuset i novembermörkret”, dagarna efter SM i Göteborg 2013. Vad jag då inte visste var att det skulle bli min sista simtävling som elitsatsande simmare. I ljuset av Lovisa Ericssons krönika i höstas fick jag nya tankar – inte minst genom kommentarerna till hennes krönika, där flera uttryckte att det berörda ämnet borde diskuteras mer inom svensk simning. Jag insåg att min skildring från SM i Göteborg framstår som en ren framgångssaga – vilket det förvisso var (det jag var med om där och då är fortfarande det starkaste ögonblicket i mitt liv). Vad krönikan dock inte belyser är vilket pris jag betalade för att komma dit. Baksidan av framgången.

Under den tid som gått sedan mitt sista SM har det runnit mycket vatten under broarna. Jag har börjat få perspektiv på mina år som elitsimmare. När man lämnar simmarbubblan och med lite distans betraktar vad man varit med om dyker plötsligt nya insikter upp.

Jag tror det finns en förskönad, mycket förenklad bild av hur en idrottare ska vara. Den fantastiske Gunde Svan, som tränade hårdare och mer än någon annan, hyllas som en nationalhjälte (vilket han ju är, all heder åt honom) – men den djuriska, målmedvetna Gunde, som var skidåkare till 100 % i allt han gjorde är kanske ett unikum? Är det så vi ska lära våra unga idrottare att man måste vara för att lyckas? Och framförallt – mår man bra av att ha en sådan inställning?

Simningen, som jag älskade så mycket, fångade hela min själ. Detta kan låta fantastiskt, men att knyta hela sin identitet till sin idrott är att balansera på en skör tråd. Du lägger alla ägg i en korg – och när korgen kraschar står du där och ser ditt liv ligga sönderslaget på marken. Det var det som hände mig.

Psykisk ohälsa kopplat till idrott är väldigt tabubelagt, trots att det bevisligen drabbar var och varannan elitidrottare någon gång under karriären. Jag har tvekat enormt mycket inför att skriva denna text, men till slut kom jag fram till följande tes; om alla tänkte ”inte ska väl jag” skulle aldrig någon våga ta steget. Därför skriver jag denna text. Om jag kan hjälpa EN enda person är det värt att publicera detta.

Åren före skadan

2010 var mitt bästa år som simmare, utan tvekan. Jag var med och tog medalj på SUM-SIM och jag befann mig i en fantastisk träningsgrupp med massor av jämnåriga. Vi hade skitkul. Därtill hade vi den fantastiske citatmaskinen och ökände demontränaren Göran (nåja, han är inte så farlig i verkligheten, ryktet är överdrivet) som fick oss att simma djävulskt hårt.

Jag antar att jag är en grubblande person. Jag hade tidigt i livet mycket prestationsångest och ställde extremt höga krav på mig själv vad jag än gjorde. Av den anledningen började jag regelbundet gå till en mental coach redan som 13-åring – för att ventilera alla mina tankar och lära mig hantera mina höga, ouppnåeliga krav på mig själv. Att jag vågade göra det har hjälpt mig enormt som människa.

Jag älskade att utveckla mig själv, jobba med teknik och förbättra detaljer. Min styrka som simmare var just att ständigt vara fokuserad. Jag hade också utvecklat en förmåga att klara av att ta ut mig till max. Jag var vansinnigt noggrann och analyserade minutiöst min teknik, min träning, min sömn och kost. Jag gav verkligen allt. Det var min styrka, men också min svaghet. Jag var en Gunde Svan. Jag älskade att utmana mig själv och spränga mina gränser.

Problemet var bara att jag nådde en gräns. Den 2 april 2011.

Skadan och vägen mot botten (april 2011-november 2012)

Den 2 april 2011 hade vi morgonträning. Jag hade fyllt 18 några veckor tidigare. Vi simmade en armserie på tröskelfart. Plötsligt högg det till i ryggen, på höger sida en bit nedanför skulderbladet. Jag kände direkt att något hände, men det gjorde inte speciellt ont. Jag simmade en stund till men avbröt sedan träningen. När jag kom hem från träningen började jag få rejält ont. Fram emot kvällen var jag tvungen att ligga ner och dagen efter hade hela högra sidan av min rygg svullnat upp. Muskulaturen hade samma mjukhet som en fryst fläskfilé.

Diagnosen var en muskelruptur i Quadratus Lumborum. Jag fick en rad rehabövningar och fick direkt sätta igång ett skadeförebyggande bålprogram. Jag var alldeles för svag i bålen och var genetiskt något ojämn i min ryggmuskulatur. Kombinationen troddes vara orsaken till min skada.

Jag tog skadan ganska bra. Jag såg det som en nyttig läxa och genomförde min rehab noggrant. När de två månaderna med lugn träning var över höll jag i mitt rehabprogram, men började trycka på igen. Det var juni, kroppen svarade och jag var nöjd – jag uppskattade verkligen träningen. Tyvärr lyckades jag få streptokocker precis innan SM i Halmstad, så jag åt penicillin hela vägen in i mästerskapet. Trots denna miserabla säsongsuppladdning lyckades jag få med mig ett pers hem från SM. Gott så, med tanke på skadan och sjukdomen.

Det var bara ett problem. Jag ville åka till USA och gå på college efter gymnasiet, som så många andra svenska simmare. Nu hade jag inte fått chansen att leverera konkurrenskraftiga tider på ett halvår, så nu skulle allt hänga på höstens resultat om jag skulle kunna få till någon bra deal. Det var här jag började vandra på farliga mentala stigar. Jag blev manisk. Full av inspiration – och frustration – tog jag inget ”sommarlov” från träningen. Ryggen kändes av, men jag tränade stenhårt ändå, för jag var så målmedveten. Jag visste vad jag ville. Hela juli tränade jag cirka 15-20 timmar kondition på land per vecka. Jag höll i min rehabträning och kroppen svarade – jag jagade timmar och det bästa jag visste var att på kvällen fylla i fyra-fem nya träningstimmar i träningsdagboken.

Coach Göran slutade den sommaren och min nya tränare förstod nog inte riktigt vilken skadefylld vår jag hade i bagaget. Samtidigt var jag extremt motiverad. Samma dag som vi åkte till vårt uppstartsläger i Skövde gick jag upp tidigare på morgonen och körde ett pass rullskidor innan bussen gick, i ren mani. Jag ”tjuvtränade” skulle man kunna säga. På sex dagar tränade jag 25h exklusive styrka och rehab. I efterhand inser jag hur korkat det var, men där och då fanns bara en naiv, stressad 18-åring och ingen ledare som bromsade mig. Dagen efter vi kommit hem till Karlstad igen och skulle ha simträning gjorde jag några uppvärmningsövningar på land. Då drog det till i ryggen, det kändes ungefär som när man får kramp. Den här gången på vänster sida, ned mot ländryggen.

Jag hamnade i något slags oklart halvskadad-läge hela den hösten. Samtidigt som jag började få mer allmändiffusa smärtor i ländryggen som störde min träning blev jag mer och mer frustrerad – och stressad. Jag hade inte tid med skador, jag var ju tvungen att leverera resultat som skulle ta mig över Atlanten.

På Svenska Simspelen i Väsby i oktober kom första stora dippen. Alla mina träningskompisar simmade snuskigt fort. Själv var jag 10 sekunder över pers på 200 bröstsim. Efter det loppet var jag helt uppriven. Jag var inte förvånad att det gick dåligt – jag visste ju att jag knappt kunnat träna. Jag var bara så ledsen över hela situationen och jag var enormt stressad över tanken på att jag behövde leverera resultat för att ta mig till USA. Dagarna efter loppet mådde jag väldigt dåligt och det var första gången som jag fick uppleva att psykisk ohälsa ger kroppsliga effekter. Depression, helt enkelt. Jag hade ont i huvudet. Var trött och slö. Hade svårt att känna glädje i någonting.

När jag var tillbaka på träningen igen hade min tränare ett snack med mig. Där klargjordes ganska bryskt att om jag skulle få åka med på SM i november var jag tvungen att ändra mitt beteende och sluta visa negativa känslor. ”Du förstör för de andra om du är såhär”. Jag tog åt mig av de orden ganska mycket och sjönk djupare in i mina negativa tankar. Jag kände mig dålig för att jag mådde dåligt och att jag förstörde för mina bästa vänner.

Den alltid så glada och sociala Nisse började bli mer inåtvänd och sluten. Det var många dagar den där hösten som jag kom till träningen, körde en timme rehabträning i min ensamhet, simmade 1500m och sedan gick jag hem – utan att utbyta ett enda ord med någon. Jag fortsatte målmedvetet min rehabträning och blev ganska snabbt riktigt stark i bålen och blev mycket smidig och rörlig. Jag gjorde precis vad min fysio Ida hade sagt och lite därtill. Jag såg det som en odyssé – en lång rad prövningar som jag till slut skulle övervinna. Kroppen måste ju läka någon gång, eller hur?

Efter årsskiftet 2011/2012 hade jag en bättre ryggperiod och lyckades på något vis trolla ihop en formtopp och simma riktigt fort på JSM i Väsby. Vi slutade fyra på 4x50fr, jag gick till B-final individuellt och slog flera pers. Det var såklart väldigt roligt, men samtidigt gjorde det mig väldigt frustrerad att inse hur snabbt jag kunde simma trots nio månades skada. Tänk om jag fått vara skadefri och kunnat träna som vanligt! Hur snabb hade jag då varit?

Värktabletter åt jag som smågodis för att över huvud taget kunna träna. I efterhand inser jag hur dumdristigt och riskabelt det var att göra så. Men idrott är som en drog, och jag hade inte fått utmana mig ordentligt på så länge att jag var beredd att utsätta mig för sådana risker. Eller rättare sagt, man tänker inte nyktert och nyanserat. Jag tänkte inte i termer om ”risker”. Man bara kör på, fast kroppen säger emot. Alternativet finns liksom inte.

Känslan växte fram, men insikten om att det inte skulle bli något USA slog till med full kraft när jag under våren gjorde en MR-undersökning och det konstaterades att jag hade en buktande disk i ländryggen – ett diskbråck delight, skulle man kunna säga. Det är samma slags skada som Alshammar hade vid OS 2012, bara att min buktning satt i ländryggen. Jag kunde helt enkelt inte skriva på för något amerikanskt universitet med sådana skadebesvär, så mycket insåg jag, men jag hade ingen plan B. Utåt sett verkade mitt liv i det närmaste perfekt – jag hade betyg som gjorde att jag kunde välja precis vilken utbildning jag ville. Men vad spelade det för roll? Jag hade ju lagt alla ägg i en korg, det var ju simning som var det enda viktiga.

Som om inte skadorna vore nog blossade det upp en konflikt i min träningsgrupp under den våren. Med respekt för alla inblandade ska jag inte beröra några detaljer, men man kan kort säga att jag tydligt tog ställning för vad jag tyckte var rätt. En konsekvens av konflikten blev att det skar sig rejält mellan mig och min tränare. Jag fick höra att det ”såg dåligt ut” för klubben att ha en skadad simmare med, och att jag var ”en dålig förebild för de yngre simmarna”. Jag blev också starkt ifrågasatt kring hur illa mina skador egentligen var – att jag fejkade mina problem. Jag blev vidare uppmanad att inte komma till träningarna alls om jag inte tänkte simma samma pass som gruppen – vilket jag ju aldrig kunde. Detta resulterade i att jag vid ett antal tillfällen fick gå ut till kassan och betala entréavgift för att över huvud taget kunna genomföra min simträning. Jag var dock fast besluten om att komma ner till träningarna varje dag, åtminstone för att få träffa mina kompisar. Det var emellertid oerhört jobbigt att inte känna sig välkommen.

På grund av konflikten mådde jag ännu sämre. Det tog lång tid för mig att komma över de ord jag fick höra. I det nedbrutna läge jag var blev jag väldigt sårad. Jag hade, helt ärligt, ont i magen på träningarna under väldigt lång tid. Efter den konflikten slutade jag i princip prata med min tränare, vilket dessvärre höll i sig resten av min simkarriär. Såret läkte aldrig mellan oss, skulle man kunna säga.

Jag mådde alltså ganska dåligt den där våren. Jag kan också i efterhand inse hur mycket jag lät hela min personlighet, hela mitt välbefinnande och hela min tillvaro styras av hur det gick på träningen. Detta avspeglas ganska tydligt i min träningsdagbok, där jag ena dagen är lyrisk, medan nästa dag är becksvart. Jag ska ge ett exempel.


12 april 2012, Älvdalen:

- Vilodag
”Idag åt jag inga värktabletter – och då får jag genast ont. Jätteont. Det värker hela tiden, inte den muskulära värken som är okej – utan djupare, inne i själva ländryggen. Vad jag än gör får jag ont, så det blir till att vila ännu mer. Igen.
Det gör så ont i mig. Är jag gjord av porslin? Varför är det såhär? Kan det aldrig vända?
Jag inser att det här är det jag vill mest av allt. Ändå skiter sig allt. Jag lovar att jag inte ska ta saker för givet mer. Jag ska alltid vara glad om jag slår pers. Jag ska vara glad när jag har gjort ett bra pass. Jag ska uppskatta att bara kunna träna, bara jag får chansen igen.
Jag inser att det jag önskar mest av allt i hela världen är att min kropp ska fungera. Skit samma om jag aldrig kan vinna SM-guld eller nå landslaget. Ge mig bara chansen att se hur långt jag kan nå, för det här livet är fan inte värt någonting.”

Min självkänsla var körd i botten. I efterhand inser jag att jag hade behövt ha en större trygghet på andra områden än mitt idrottande. I andras ögon hade jag massor av andra talanger och förmågor att falla tillbaka på – många såg mig som extremt mångsidig. I mina ögon handlade ju allt dock om simning – och det spelar ärligt talat ingen roll vad omgivningen tänker, om man i sitt eget huvud lägger alla äggen i en korg. Titta på Johan Olsson, Therese Alshammar eller Sanna Kallur. De har alla dragits med skador och motgångar, men lyssnar man noga i intervjuer och inslag märker man att de alla pratar om att idrottandet bara blivit en del i deras liv. Idrotten definierar inte hela deras personlighet. Att lägga alla ägg i en korg funkar ett tag, så länge det går bra. Men när korgen kraschar har man inget att falla tillbaka på. Det är inte värt att bli en prestationsmaskin utan annan identitet.

När USA-planerna hade grusats hade jag som sagt ingen bra, alternativ plan. Av en slump hade jag dock sökt ett stipendium motsvarande ett års studier på Villanova University, utanför Philadelphia. Stipendiet hade ingenting med idrott att göra, utan var finansierat av den nu framlidne Dr. Peter Wallenberg och tilldelades baserat på akademiska meriter. Jag fick stipendiet (!!!). Jag tror inte jag fattade hur stor grej det var då, vilken enorm ära det var. Men åter igen, mitt mind set var helt inställt på simning. Problemet med stipendiet var att NCAA inte tillät mig att simma. Jag ställdes alltså mellan valet att bo kvar hemma i en träningsmiljö där jag vantrivdes och inte var välkommen, eller åka till USA (en objektivt sett fantastisk möjlighet) och då behöva träna helt ensam. Jag har nog aldrig varit riktigt tydlig mot min omgivning i hur svårt beslutet var. Efter några dagars vånda och stora diskussioner med mor och far bestämde jag mig för att åka, mest för att ”det kan väl inte bli värre än hemma?”.

Efter en sommar med ett halvdant SM gick flyttlasset till USA. Jag började träna själv, utan tränare eller träningskompisar, vilket till en början gick rätt så bra. Men jag var inte helt till freds. Jag kände mig illa till mods över att jag hade tagit det vansinniga beslutet att välja att flytta till en miljö som inte var idealisk för elitidrott. Det var på något vis fegt och dåligt. Inte synonymt med hur en riktig elitidrottare ”skulle” agera. Så skulle aldrig Gunde ha gjort.

I september, efter en månad i USA, åkte jag på ännu ett tungt bakslag skademässigt. Då var det fruktansvärt tungt. Att gå på behandlingar och fylla i mängder av försäkringspapper var inte roligt, och att vara långt ifrån tryggheten och familjen gjorde inte saken bättre. Där tvingades jag också ge upp tanken på att åka hem och simma SM i Helsingborg i november.

Nu ska jag ändå vara tydlig med att paradoxalt nog hade jag en hel del kul under den hösten också. Är det någonting jag har lärt mig är det att en depression (vilket jag helt klart hade) inte innebär att man varje vaken sekund är tyst och inåtvänd. Man kan ha kul också, varje dag är inte en dålig dag. Utåt kan man framstå som glad och sprallig, men depressionen och tankarna finns ändå där, man bär det med sig. Lite som en sjukdom.

Min käre vän (tillika flitig skribent på Simma) Anders Melin tog emot mig i New York precis efter att jag hade åkt på mitt skadebakslag. Även om Anders själv aldrig hade några större skadeproblem under sin simkarriär tror jag han förstod att livet där och då nog inte var så jäkla lätt för den till synes så framgångsrike Nils. Jag är innerligt tacksam att han tog emot mig och fick mig att tänka på annat.

Det blev alltså inget SM, men jag åkte ändå hem över Thanksgiving. I samråd med mamma och pappa hade vi bokat in diverse läkar- och sjukgymnastbesök. Naiv som man är bygger man upp en slags förhoppning om att ”om jag bara biter ihop fram till dess, så kommer allt lösa sig”. Så var det ju inte, givetvis.

Läkarbesöket tog 10 minuter. Den erkänt duktiga ortopeden undersökte mig översiktligt, testade mina reflexer och sa sedan att han inte kunde göra något, att det bara var att fortsätta med rehab, men att det kanske var idé att fundera över om jag verkligen skulle fortsätta elitidrotta. Därefter tackade han för sig och meddelande att besöket kostade 1100 kronor.

Där och då var botten på hela min resa. Fyfan, rent ut sagt. Det är den värsta stunden i mitt liv. Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer må så dåligt igen. Det var som att hela min värld bara rasade. Jag bet ihop genom hela läkarmötet, men ute i trapphuset började tårarna rinna och väl ute i bilen forsade de ut. Jag kommer ihåg pappas uppgivna ansiktsuttryck när hans 19-årige son storgråter och kvider: ”Jag vill inte leva mer.” Samma 19-åring som i mångas ögon hade ett fantastiskt liv, fullt av möjligheter.

Vägen tillbaka (november 2012-november 2013)

Det som verkligen förändrade allt var när jag efter några dagar hemma i Sverige, dagen innan jag åkte tillbaka till USA, ringde min fd coach Göran. Göran hade under sommaren flyttat till Los Angeles och vi hade ett långt samtal. Där och då, mitt i all misär, började vändningen. Både fysiskt och mentalt.

Med Göran är det raka rör som gäller. Och det var precis vad jag behövde. Han sa åt mig att börja simma igen. Två gånger i veckan á 30 minuter, bara för att få vattenvana. Utöver det var det dags att gå in i gymmet och bygga muskler. Göran tyckte att jag skulle bygga upp en grundstyrka, så skulle ”det nog ordna sig med ryggen”. Utöver det gav han tydliga order om att jag skulle engagera mig mer i andra grejer än simning. ”Det finns fan ingen simmare som simmar så lite som du gör, men som tänker så mycket på simning. Nu ska du börja träna mer och tänka mindre” sa han krasst.

Under våren (2013 alltså) började jag sakta men säkert må bättre. Jag var aktiv i ett dokumentärfilmsprojekt på skolan, som verkligen fångade mitt intresse. Där och då var det ett steg in på förbjuden mark att ta göra saker som inte hade någon koppling till idrotten – men det visade sig vara ett steg på vägen tillbaka, både mentalt och fysiskt. Plötsligt handlade inte allt om simning längre. Jag körde mina pass, följde min plan – sedan fokuserade jag på annat.

Träningen gick bättre och bättre – och det var kul! Det var korta pass, mycket teknik och mycket fokus på kvalitet. Jag hade förvisso ont periodvis, men jag tror det handlar om bra och dåliga spiraler; nu fokuserade jag på det program jag och Göran lagt upp, istället för bara att fokusera på hur ryggen kändes. Jag fick några bakslag, men genom att jag plötsligt klarade att hantera dem mentalt blev det inga mentala breakdowns som det tidigare alltid blev.

Jag började bygga upp mina målbilder. Jag lyssnade på samma låtar, om och om igen. Favoriterna var Allting kommer bli bra (Den svenska björnstammen), Genom eld (Oskar Linnros) och Now we are free (Soundtrack från Gladiator). Jag ryser fortfarande varje gång jag hör de låtarna. Om jag lever mig in tillräckligt mycket kan jag plocka fram samma känslor som jag hade då och ibland få fram tårar. Jag visualiserade alltid hur jag på SM i Göteborg 2013 skulle komma in i Valhallabadet, känna mig självsäker, trygg och beslutsam. Det var finalpass, nedsläckt, jag skulle simma tills jag var helt slut, komma i mål och det skulle ha gått bra. Sedan skulle alla mina kompisar vara på läktaren och applådera. Jag skulle lyckas. Så skulle det bli.

När mitt år på Villanova University närmade sig sitt slut hade jag förbättrat mina styrkeresultat avsevärt. Jag har genetiskt inte speciellt lätt för att bygga muskler, men jag blev i alla fall starkare. Tekniken i vattnet kändes riktigt bra, dessutom. Men framförallt hade jag byggt upp min raserade självkänsla. Nu var det jag som bestämde. Jag hade tagit kontroll över min kropp, den hade inte kontroll över mig längre.

Jag kom hem i mitten av maj för min stora comeback – Filbyter Cup i Linköping. Första loppet var 50 fjäril. Jag slaktade både mitt kortbanepers och mitt långbanepers – och trots att jag under de senaste två åren varit skadad och knappt kunnat träna fjärilsim kvalade jag nu in till sommarens SM på 50 fjäril. Jag vann 50, 100 och 200 bröstsim. Jag krossade pers som då hade hunnit bli tre år gamla. Det var fantastiskt.

Nu tänker du som läsare kanske: ”Men vad hände med skadorna?”. Jodå, de var där. Varje dag. Jag gick exempelvis upp 30 minuter före alla andra på tävlingen för att kunna köra mina morgonövningar. Jag fick ligga på min spikmatta mellan tävlingspassen för att orka hela helgen. Och givetvis åt jag smärtstillande. Till följd av mina ryggproblem hade jag också börjat få problem med spänningar i bäckenet och ljumskarna. Jag fick en brusten ljumske under våren som jag led av under större delen av 2013, och ryggen gjorde ont både i vila och träning. Men den stora skillnaden var min sinnesstämning. Jag fokuserade inte på smärtorna, skadorna och allt jag inte kunde göra – utan på hur stark jag kände mig, hur bra tekniken var och allt jag faktiskt kunde göra.

Efter Filbyter Cup fick jag plötsligt veta från min tränare att ”det vore roligt att se mig på träningen”. Jag avböjde inviten vänligt men bestämt och fortsatte att träna själv. Jag sa de saker jag ville få sagt till de människor som jag hade känt mig sårad av, sedan körde jag mitt eget upplägg. Jag hade ingen lust att vara i en miljö som bara fick mig att må dåligt. Jag hade istället tät kontakt med Göran i Los Angeles, jag tog hjälp av klubbens assisterande tränare och jag for till Hagfors och körde ett antal teknikpass tillsammans med Anders Olsson och hans legendariske tränare Anders Roos (mannen som myntade uttrycket ”Simma fort, så får du en bra tid”).

Efter sommarens SM, som gick ungefär lika fort som Filbyter Cup, var det dags att lägga planen mot det stora målet, höstens SM. Jag insåg att jag bara hade gjort en bråkdel av den träningsvolym som många av mina konkurrenter gjorde (jag simmade 3-4h/vecka under våren). För att orka 200 bröstsim på ett bra sätt behövde jag göra en del jobb på min grundkapacitet. Jämfört med sommaren två år tidigare tränade jag nog i princip lika mycket barmark, men med skillnaden att jag nu var lugn och harmonisk – inte manisk. Det var en enorm skillnad mentalt. Klart jag hade dåliga dagar när jag tvivlade, var frustrerad över min rygg eller ledsen över att min idrottskarriär inte blivit som jag velat. Men jag mådde mycket bättre.

Efter sommaren flyttade jag till Uppsala och började läsa på juristprogrammet. Efter några veckor kände jag hur bra juridiken passade mig och jag fick snabbt bra kompisar och ett liv som student, även om jag inte var speciellt aktiv i studentlivet i början.

Jag tränade tillsammans med Upsala Simsällskaps elitgrupp två-tre pass per vecka. Jag körde utöver det ett eller två simpass ensam, där jag fokuserade på teknik och bröstsimsövningar. Detta kompletterade jag med en hel del rullskidor, rodd, löpning och styrka. I början av hösten mer fokus på volym, men mer och mer fokus på anaerob träning och sprint ju närmare SM jag kom. Det var alltid väldigt svårt att förklara för någon utomstående att ”Jo, jag är skadad, fast jag kan ändå tävla.” Jag var väldigt orolig för vad chefstränaren i Upsala Simsällskap, Vitalik, skulle tänka och tycka om att jag kom och drällde, körde specialserier, bara simmade vissa pass, osv. Lyckligtvis var Vitalik väldigt förstående och gav mig bra feedback på min simning.

SM i Göteborg blev precis den saga jag drömt om. Det jag visualiserat så många gånger gick i princip i uppfyllelse. Var det en slump? Nja. Tankens kraft är stor, för jag tror framgången satt i mitt huvud. Jag hade kunnat tänka: ”Fan vad dåligt, jag tränar bara 20 % av vad mina konkurrenter tränar” – och känna mig slagen på förhand – men hade det stärkt mina aktier? Nej. Så jag gjorde tvärt om. Humlor kan flyga, så att säga.

Jag fortsatte visualisera och slaviskt tro på min egen förmåga. Mitt mantra var: ”Tankens kraft är stor”. Jag minns väldigt väl hur jag satte på Gladiatorlåten när jag gick mot Valhallabadet för att simma in för min B-final på 200 bröstsim. Jag minns hur mycket beslutsamhet det gav mig. I försöken hade jag slaktat mitt nysatta pers från DM och precis missat klubbrekordet. Jag droppade ytterligare en sekund på kvällen – och slog klubbrekordet. När jag kom i mål och såg tiden var lyckan total. Jag gick bort till mina lagkompisar på läkaren, som satt där, precis som de hade gjort alla hundratals gånger jag visualiserat detta ögonblick. Vartenda jävla rehabpass. Under 2,5 års tid. Då kom tårarna. Allt bara brast. Jag grät i 30 minuter.

Ganska precis ett år tidigare hade jag gråtit lika mycket tårar, av hela andra anledningar. Den värsta dagen i mitt liv. Nu, den bästa dagen i mitt liv. Jag vet inte om min omgivning riktigt förstod hur glad jag var, eller varför – hur mycket det som just hänt betydde för mig. Klart att alla mina kompisar visste hur länge jag haft skadeproblem, men jag tror inte de visste om min mentala resa. Och någonstans tror jag man måste uppleva det själv för att riktigt kunna förstå.

Resten av SM gick bra av bara farten och jag slog ännu fler pers och klubbrekord. Och där och då skulle också min karriär som elitidrottare ta slut. Men det visste jag inte då.

Det nya livet

Efter SM passade jag på att göra en ny MR-undersökning. Mina besvär var trots allt kvar. För att ge exempel: En månad före SM hade jag under ett par dagar så ont att jag inte kunde voltvända och inte kunde starta från en startpall. MR-svaret kom efter några veckor och beskedet var tungt, om än ganska väntat. Jag hade nu inte bara en, utan två trasiga diskar. Jag hade alltså simmat SM med två diskbråck, en halvtrasig ljumske och konstant irriterade ryggmuskler.

Någonstans kände jag plötsligt att jag inte var beredd att offra allt längre. Givetvis ville jag mycket mer med min simning, men jag var där och då väldigt trött på simningen, det fanns inte mycket glädje kvar. Missförstå mig inte. Jag älskade simning; SM i Göteborg var fantastiskt och känslan efter 200 bröstsim är den bästa känsla jag haft i hela mitt liv. Men, simning var tyvärr synonymt med min kamp mot kroppen, konflikter och ensamhet. Beslutet växte fram och när jag väl bestämde mig kändes det bara naturligt att sluta simma.

En viktig parameter, bortsett från diskbråcksaspekten och att jag nått mitt stora mål, var att simning inte längre var min identitet. Studentlivet i Uppsala hade gett mig mängder av nya kompisar och när jag slutade simma var den enda faktiska skillnaden att jag slutade gå till simhallen varje kväll. Jag var fortfarande samma människa. Min sociala samvaro fanns nu i mina studiekamrater. Alla ägg låg inte i en korg längre.

Det är mycket troligt att jag kommer ha ryggbesvär resten av mitt liv. I perioder hanterar jag det bra, i perioder har jag fortfarande jobbiga dagar och psyket sviker. Det är jobbigt att ibland ha ont i vardagssituationer, eller att inte kunna träna som jag vill. Men jag är för det mesta ganska bra på att tänka rätt. Åren av mental träning har bevisligen gett mig något.

Jag är dock oerhört glad just nu, för den här våren har jag för första gången på flera år kunnat träna simning utan smärta. Bara två pass i veckan, men fortfarande. Mina skador har gett mig en helt ny dimension i hur mycket jag uppskattar träning. De dagar eller veckor när jag kan träna i princip smärtfritt flödar endorfinerna överallt. I sådana lägen kliar det väldigt mycket i fingrarna. Trots det lilla jag simmar nuförtiden, känner jag hela tiden hur mycket kapacitet som egentligen finns kvar i mig. Jag blev aldrig klar. Jag var klar med kampen mot skadorna, att simma med smärta och bergochdalbanan i mitt eget huvud – men jag blev aldrig klar som idrottsman.

Klart att jag är nyfiken på hur snabb jag hade kunnat bli om jag inte blivit skadad. Jag är ändå väldigt stolt över att jag var så envis och noggrann i min rehab, att jag klarade att förbättra mig trots mina skador – men framförallt är jag stolt över att jag klarade att vända mina tankar och komma tillbaka som människa. Den mentala jag resan jag gjort har gett mig styrka, självtillit och ökad empati och förståelse för andra människor.

Jag får ibland frågan om jag hade velat göra någonting annorlunda, om jag ångrar något. Exempelvis att jag fortsatte bomba på trots kroppens signaler, att jag inte slutade direkt, eller liknande. Jo, jag har nog tänkt i de banorna. Men jag inser att det inte hjälper, så jag har slutat tänka så.

Först och främst: Vad ska jag ångra? Jag gjorde ju alltid, i varje situation, det jag trodde var det bästa. Det är alltid lätt att vara efterklok. Man vet inte riktigt vad som var orsak och vad som var verkan med mina skador. Kanske hade jag redan en diskbuktning när jag fick min första ruptur i april 2011, kanske utvecklades diskproblemen till följd av rupturen. Troligtvis hade jag fått ryggproblem på ett eller annat sätt oavsett hur jag tränat, på grund av mina gener. Med det sagt kan jag såklart i efterhand inse att jag med facit i hand skulle ha gjort saker annorlunda. Men nej, jag ångrar ingenting.

Hade jag kunnat vrida tillbaka till klockan hade jag fortfarande valt att satsa på simning – för de positiva delarna med mina år som simmare väger ändå över. Det viktiga är att jag mår bra nu. Som Svenska Björnstammen sjunger:
”Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig.”

Avslutande reflektioner

Mental coaching har varit ett inslag i mitt liv under en väldigt lång tid. Och jag menar verkligen ”liv”. För det handlar inte bara om att mentalt träna sig på att maxprestera i sin idrott. En stor del av min mentala träning och det stöd jag fått från min mentala coach har handlat om att bejaka andra sidor av mig själv. Bli snäll mot mig själv. Känna tacksamhet. Finna harmoni. Dessutom, vill man simma fort måste man vara i harmoni – det går hand i hand. Det var min mentala coach som fick mig att inse kärnan i mina problem och som gav mig verktygen att ta kontroll över mina tankar.

Det är synd att inte mental träning är mer socialt accepterat. Många tänker kanske att det är bara psykiskt sjuka som går på mental träning. Jag skulle vilja vända på det: de idrottare som går på mental träning blir snarare i sitt psyke och kan förhoppningsvis klara sig undan psykisk ohälsa. Vi idrottare tar hjälp i alla andra avseenden – tränare, fysios och dietister – men glöm inte att det som finns innanför pannbenet ibland behöver en coach också! Tankens kraft är stor – utnyttja den. Fråga Johan Olsson eller Susanna Kallur.

Hur hanterar man en simmare som är skadad?
Har man gått igenom en allvarlig skada som elitidrottare vet man hur mycket ens liv vänds uppochned. Det bästa du kan göra som tränare, träningskompis eller förälder är att visa att du finns där. Det låter flummigt och klyschigt, jag vet. Men för mig betydde det otroligt mycket att veta att det fanns människor runt mig som stöttade mig. Ofta räcker det med en enkel fråga: ”Hur är det?”. Orkar personen inte svara har du i alla fall visat att du bryr dig.

Som tränare är detta extra viktigt. Det är svårt att vara överallt, att se alla. Men ärligt talat: Är det någon gång en simmare behöver sin tränare är det när hen är skadad. Då gäller det att inkludera den skadade simmaren så mycket som möjligt, få den att känna sig som en del av gruppen. Jag kan kanske inte klandra någon för att ha handlat i ont uppsåt gentemot mig, men jag hade säkerligen mått bättre av att bli inkluderad i träningsgruppen, istället för exkluderad.

Som förälder handlar mycket om att förstå hur jobbigt det kan vara för ditt barn. Och samtidigt förstå att du kanske inte förstår. Ha respekt för att ditt barn agerar irrationellt eller omoget. Jag vet att mina föräldrar inte alltid tyckte våra långa samtal var konstruktiva, men för mig var det viktigt att få ha någon att bara ösa ur mig all skit hos.

Jag har haft människor i min omgivning som sårat mig mycket. Jag kan kort säga att min simklubb behandlade mig på ett bedrövligt sätt. Men tack vare att jag hade andra stöttande människor runt mig tog jag mig tillbaka mentalt. Utan stöd hade det nog inte gått. Som en klok person sa till mig en gång: ”Det är det vi människor är till för – vara medmänniskor.”

Hur får vi våra simmare att inte lägga alla ägg i en korg?
Det här är kanske knäckfrågan. Jag tror man måste inse att man oundvikligen måste lägga många ägg i en korg om man ska vara elitidrottare. Det är nog oundvikligt att man åtminstone delvis identifierar sig med sin idrott – men jag tror det är viktigt att hitta en balans. Titta på Johan Olsson och Sanna Kallur, åter igen.

Det handlar inte om att uppmuntra våra 18-åriga talanger att gå ut och festa på fredagskvällarna. Det handlar om att ha en bra självkänsla, bortom självförtroendet inom sin idrott. Simning är något man gör, inte något man är. Det funkar att lägga alla ägg i en korg så länge det går bra. Men förr eller senare spricker den där fantastiska bubblan; genom skada, sjukdom eller att karriären på ett eller annat sätt tar slut. Vem är man då om man har glömt bort sin identitet utanför idrotten? Läs Lovisa Ericssons krönika, lyssna på Emma Igelström eller Mikaela Laurén. Jag tror man dessutom presterar bättre om man hittar en balans. Utmärkande för de flesta stora idrottare jag känner är att de alla är duktiga på att slå av och slå på sitt idrottsfokus. Jag var aldrig av/på – jag var alltid på.

Som förälder och tränare kan man fundera över vilka signaler man sänder till simmaren. Mina föräldrar har aldrig pushat mig över några gränser, det är det jag själv som har gjort. Däremot har deras support varit helt avgörande för att jag skulle klara av mina svårigheter. Familjen bör enligt mig vara en fristad från idrotten, där ska man alltid få vara sig själv – personen bortom idrotten. Det är därför jag tror det är farligt att pusha sina barn för hårt. Effekten kanske blir att barnet känner att hen måste prestera i sin idrott för att duga inför sin egen familj.

***

Jag kan varmt rekommendera SVTs dokumentärfilm ”Medaljens pris” (finns på Youtube), samt P1-dokumentären ”Susanna Kallur och kampen mot kroppen” – båda dokumentärerna skildrar på ett bra och gripande sätt delar av det jag beskrivit i min text.

Jag hoppas du som läst detta fått åtminstone någon tankeställare. Jag gör inga anspråk på att vara allvetande och ha empiriskt stöd för mina ord – men kan detta hjälpa någon ung simmare, någon tränare eller någon förälder att undvika en skada, en depression eller en identitetskris – eller helt enkelt bara vara en god medmänniska – har denna text lyckats.

Om du har frågor kan du höra av dig på nils.ivars@live.se.

Slutligen vill jag rikta ett tack till de som betytt allra mest för mig under åren jag var skadad.
Göran, Niklas, MC, Roos, Ida, Lennart, Filip, Karin och inte minst min familj. Tack för allt.

Nils Ivars
maj 2015

Kommentar till krönikan ovan

Att lägga alla ägg i en korg
Anonym
2015-05-18 13:14


Jättebra krönika. Självutlämnande. Mogen och intelligent. Känslosam.

Nyckelord = balans, och att inte knyta hela sin självkänsla och världsuppfattning till resultatet på en enda längds simning på någon tävling då eller då.

Jag har personligen inte samma erfarenheter som Nils, utan insåg själv redan tidigt i simkarriären (redan innan tonåren) betydelsen av en ordentlig och seriöst genomförd utbildning att falla tillbaka på, samt att man åtminstone i bakhuvudet mår bäst av att ha något annat utanför simning/skola att också intressera sig för, vare sig det är musik, gäddfiske, astronomi eller en frimärkssamling. Man kan vinna simtitlar ändå, trots att man utbildar sig ordentligt och har något annat vid sidan om.

Det finns flera exempel på idrottsmän - t o m olympiska medaljörer - som efter att strålkastarna slocknat och karriären falnat, av ena eller andra skälet, går in i sådana personliga depressioner att de lever återstoden av sina liv som trasiga, desillusionerade och förbrukade människor, i några fall med självmord som sista utväg. Tragiskt.

Om man tänker sig ett teoretiskt ömsesidigt uteslutande val mellan

(a) att satsa 100,00% (jag skriver inte "110%" som en del drar till med ibland för det är bara fånigt, så många procent finns inte), försaka *allt* och vinna OS-guld, och
(b) att uppleva en härlig resa under hela uppväxttiden inkl tonåren med med- och motgångar i en inspirerande, stöttande, kamratlig, rolig, trivsam och uppfostrande idrottsklubbmiljö,

skulle jag själv utan tvekan välja (b). Alla dagar i veckan.

Att lägga alla ägg i en korg
Truls Plate
2015-05-18 13:14


Hej Nils Ivar
Krönikan berör ,, mycket gick fel där och ja svensk simning behöver bli bättre på mental träning ,, jobba skadeförebyggande, och hjälpa simmare att tänka på det kommer ett liv efter simningen och där ingår klubben , simmaren själv , föräldrar , och framförallt tränaren
Min filosofi och ledord som tränare
Glädje skapa glädje och trygghet, man är där för att skapa bättre simmare men oxå bättre människor inför framtiden
Då lyfter man simmarna inte sänker dom , gäller alla kommunicera med alla varje pass , är ju självklart
Och för att simmare o tränare skall mötas , är simmarens målsättning den viktigaste , sen måste ju ansvarig tränare ha den kunskapen hur simmaren skall klara nå sitt mål , träningsmässigt, mentalt och socialt , så idagens simning behöver tränare vara kompetenta inte bara på att skriva simpass , utan planera , vara med och ha pedagogiska , mentala och planerings kunskaper vara ärlig och ge och ta för att skapa den bästa jag , i bassängen och även utanför bassängen , motivation och bra jobb för att nå sina mål måste ske med glädje och passion för sporten simning i grupp och individuellt ,,, alla vinner inte OS ,,, alla vinner inte SM ,,, alla simmar inte sm final ,,, men alla kan bli sitt bästa jag i med och motgång , så som livet är på riktigt ,,,, och din målsättning ska ju vara här och nu , om ett år sedan kan alla ha en dröm ,,, den är ju inte förbjuden än , och ingen katastrof om du inte når den , katastrof är krig, svält, naturkatastrofer , digerdöden mm ,,, så se till att ha kul , simma fort så får du bra tid ,,, ha kul så blir det lättare , va trevlig är oxå en fördel , hjälpa utan att själpa ,,, Tack för mej

 

SIMMAs klassiker

Redan 2004 så presenterade vi denna novell - Gonarr - skriven av Per Olov Enquist i sin novell/dagbok-samling från olympiksa spelen i  München 1972. Vi vill inte undanhålla sentida läsare denna pärla.
Presenterad med tillstånd av författaren.


Gonarr
Efter fjäril och rygg ser det inte så bra ut. Buhre, som är sportchef för en sydsvensk tidning och haft mycket att göra med simmarna, nöter desperat fram och tillbaka på sin plaststol på pressläktaren. Buhre gungar fram och tillbaka för varje simtag som Gunnar Larsson tar, Buhre är förbannat nervös, Buhre har i normala fall ett rödlätt, en aning blodsprängt ansiktsuttryck men nu ser man att någonting laddas upp, att det kommer, är nära.

Gonnarr, säger han mekaniskt, gång på gång. Kom nu. Kom nu.
Så vänder sig Gunnar Larsson efter 200 meter och börjar bröstsimmet. Nu är han inne i loppet igen. Där framme snett till vänster om sig kan han se hur Gary Hall inte längre tycks så oövervinneligt flyende, nej det går tungt för Gary Hall, han fångas långsamt in, nu är ledningen bara fem meter, nu börjar det avslutande frisimmet.
E sitter intill Buhre och får allt svårare att följa själva loppet. Buhre, som under loppets första fas visserligen var nervös och inte var möjlig att tilltala, står upp, och hans ansikte speglar med alltmer blodspräng tydlighet Gunnar Larssons desperata jakt efter de två amerikaner som ännu leder fältet. Hans händer är konvulsiviskt knutna, hans står upp och stöter med ojämna mellanrum ut ett bönfallande, uppmuntrande, hest vädjande och desperat Gonnarr! Gonnarr!

Intresset på denna del av den internationella pressläktaren har nu på allvar förflyttats från loppet till denne svenska pressman som så uppenbart vacklar på sammanbrottets rand. Ropen om att han skall sätta sig ner tystnar, man vänder sig om och ser på hans ansikte, hans nu lätt blånande ansiktshy och de allt större, mer genomträngande och glasartat röda ögonglober som sakta tränger fram och ut och rör sig i riktning mot den svenske simmare som nu under loppets sista tjugofem meter bara är decimetrar från att inhämta också den andre amerikanen. GONNARR! Vrålar han och tycks inte känna eller se de två oroliga svenska kolleger som från varsin sida fattat tag i hans armar för att stödja, fasthålla och stabilisera honom inför det nu helst oundvikliga sammanbrottet. De två japanska fotografer, som på bänken intill hittills med ambitiöst men uppgiven pliktkänsla fotograferat tävlingarna, har nu vaknat till, vänt kamerorna mot Buhre och fotograferar med stor och entusiastisk iver hans ansikte, hans ögon som nu strax tycks i färd att släppa ögonhålornas förankring och självständigt men målmedvetet fortsätta genom luften fram mot bassängen, de fotograferar hans framåtlutande kropp, hans knutna händer och genom allting hör de hans rytmiska, hest vädjande råmande som likt en fartygssiren i dimma dånar genom hallens ljudkaos: GONNARR, GONNARR, GONNARR, GONNARRR!
Till synes exakt samtidigt trycker de två simmarna in fingerspetsen mot den mätplatta som efter fyrtio grams belastning stannar en klocka och utkorar en segrare: och som drabbad av blixten stelna Buhre då till, höjer blicken mot den elektroniska anslagstavla, ser et 1:a lysa fram efter Gunnar Larssons namn, öppnar munnen, stöter hest fram GOLDDD! Och faller samman över bordet med armarna slappt hängande ner framför den främre kanten. E ser förtvivlad mot Bosse Alm, som från Buhres andre sida försökt bemästra sammanbrottet. Vad göra? E känner en kvinnlig läkare som en gång för honom demonstrerat hur hjärtmassage går till, är nu stunden inne att själv försöka? Man plötsligt reser sig Buhre, står upp, torkar med handen över det ännu lätt rödblåa ansiktet, där svett och tårar droppar, och han säger hest: Den grabben har jag varit som en far för, kastar ännu en blick mot anslagstavlan, ser sig om med en blick full av faderskärlek, lättad över att han ännu lever, stolthet, utmattning, förvirring samt desperat längtan efter en dubbel whisky, och går med förbluffande stadiga steg mot den nedgång bakom vilken det döljer sig antingen frisk luft eller en bar eller en skrivmaskin eller helt enkelt en cigarett. Han följs med blickarna av hela pressläktaren som inte sett loppet, och ännu inte hunnit förstå att det är över och att en mästare korats med två tusendelar av en sekund till försprång.
     
E sitter kvar och känner sig melankolisk. Han minns ingenting av loppet. Hur gick det till? På anslagstavlan står nu Gunnar Larsson som en sam segrare. Det måste ha varit ett sevärt lopp.     

SIMMAs klassiker
Anders Ehnmarks novell - Kiefers vändning publicerades första gången på SIMMA.NU den 4 september 2001. Nu är det dags att göra den bekanskap igen.Presenterad med tillstånd av författaren.


Kiefers vändning - om den väl skötta saken
Badet är borta. Det låg i Saxviken nära stationen. Det stängdes på grund avvattenföroreningarna. Simstadion sa man. På polomatcherna kom det mycket folk. Vattenpolo var en stor sport i Mora. Anders Mattsson visar mig ett foto där hans pappa är med och spelar. De har baddräkter som Arne Borg. Det är på 1930-talet.

Vattnet var varmt i Saxviken. Det är i Siljans norra spets. Sedan flyttade vi till Hemusbadet i Österdalälven, där vattnet är svart och strömt. Det är smältvatten uppifrån Särna. Många år har gått. Tillsammans med Alf Liss, bröstsimmaren, åker jag dit för att kolla temperaturen. Hemusbadet är också borta. Det har varit den varmaste sommaren sedan 1600-talet, och temperaturen i älven är uppe i fjorton grader. Tretton var gränsen då. Från tretton grader gick matchen. Vi var insmorda i kamferliniment som vi fick ut på apoteket. Man kände igen en polospelare på lukten. Vi visste var strömmarna gick och IFK Mora vann alltid hemma. Det fanns en virvel på landsidan som man kunde gå in i och få upp farten. Vi hade några tjockisar
som tålde kylan och inte gick att trycka ner och de låg långt framme med ena handen höjd och kupad, liksom till hälsning, väntande på bollen. De gick inte att trycka ner. De var våra vapenplattformar. Det skulle vara tre stycken och sen tre bakom som kunde simma. I försvaret måste man kunna simma.

Den snabbaste tjänstgörande frisimmaren gjorde utsimningarna. Det brukade vara Tore Söderberg. Nån gång var det jag. Jag tog bollen och passade tillbaka till försvaret, medan plattformarna så sakteliga ångade upp till sina positioner. Så började det alltid. Det var otäckt att bli nertryckt. Först åkte man ner och sedan kände man att nån ställde sig på axlarna och då åkte man ända ner i älvens dyiga botten. Det var lika på båda sidor. Det ansågs att motståndarna skulle stå pålade där nere då det var färdigt. Ingen blev uppdömd ur vattnet för det var så svart att domaren inte såg.

Tjockisarna hade alltid övertaget. Det gällde att simma undan innan de fick tag i en. De vältrade sig som flodhästar i älven och blåste ut vatten och rätt vad det var hade man dem på axlarna. Det var somrarna 1947 och 1948.

Kuben dog i februari 1999. Bam Bam är också död. Hur det gick med Bubblan vet vi inte. Börje Nygren stod i målet. Det var kallt, minns han. Börje blev personalchef på Försvarets fabriksverk i Eskilstuna. Vi talar om speluppläggningen. Kuben var bäst av alla och låg på topp, säger Börje. Spelet byggde i själva verket på snabbhet. Jag har antecknat i mitt block: Mora-Borlänge 6-1.
Till matcherna åkte vi Opel Rekord. Tandläkaren KB Wahlström hade Rekord. Anders Mattssons mamma hade också Rekord. Anders lärde mig att växla utan att trampa ur. Man lyssnade efter exakt rätt varvtal och då behövde man inte trampa ur.

Mora hade Dalarnas enda inomhusbad. Det låg på Vasagatan och Pelle Böhlmark var badmästare. Bassängen var 12,5 m lång. Åtta längder blev 100 m. Efter start fick man vända direkt. Sen tog man två simtag och
vände igen. Vändning var det enda man kunde träna. Den vanliga vändningen i frisim var att gå ner med sista armtaget och svänga och skjuta ifrån. Det var en enkel vändning som man kunde börja med men också arbeta vidare på, den var enkel och utvecklingsbar och kunde byggas ut till volt med skruv. Sedan kom Kiefervändningen. Den slog ned som en bomb i Mora. På grund av kriget kom den med stark försening.
Kiefer ansågs ha haft den klar i stora drag redan till Berlinolympiaden 1936. Det var en ryggsimsvändning, men spred sig till frisimmet och enligt någras mening till bröstsimmet. Det är omstritt. Jag ska återkomma till det.
Kiefer kom in i högt läge och slog upp benen mot bröstet och snurrade runt hopkrupen och sparkade ifrån. Det var viktigt att komma in högt. I frisim vände man på kroppen vid ingången och slog volt och kom ut rätt. I bröstsim vetefan. Det blev aldrig utrett. Jag ska komma till det. Vi hade bilder på Kiefervändningen i en kalender som kanske var Pojkarnas fickkalender. De visade hur Kiefer slog runt och ett ögonblick hade benen rakt upp som om han blivit iknuffad. Det var lite oklart om han slog volt eller inte, men benen pekade rakt upp och det var mycket skum och benen stack upp, och sen var han ute i banan igen.

Förnamnet var Adolph. Kiefer kom från Chicago, visste vi. Född 1918. Han vann 100 m rygg i OS i Berlin på 1.05,9. Bilderna i kalendern hade tagits i en collegebassäng, delvis med undervattenskamera. Man såg varje moment men det var ändå svårt att he lt förstå. Det var oklart med volten. Vi hade bilderna med oss till badet och studerade in rörelserna som i simhopp och utgick från att det var en volt, kanske med skruv, och av bilderna att döma i gruppering. Det var lätt att överföra till frisim. Jag var frisimmare. Som jag minns det gjorde vi inte något annat på träningskvällarna. Vi kom in högt och vände med benen i luften, och det var det enda man kunde träna i den lilla bassängen, men vi blev mycket bra. Vi var inte säkra på volten men odifierade vändningen något, kanske mycket. När vi kom ut i de kalla svarta vattnen på sommaren och skulle vända mot träväggarna - det var alltid brädväggar, gröna av alger och mycket hala - så small det bara till. Vi drog ifrån en eller två meter varje gång. En sekund hade utlovats i kalendern men det blev nästan mer i Siljan. Det var den tidiga utomhussäsongens höjdpunkter. Konkurrenterna stirrade medan de gick runt på det gamla sättet, som tankångare. Längre fram på säsongen började även de volta. Vad är idrottens sanna glädje? frågar jag mig.

Fördelen med en liten bassäng är att man måste koncentrera sig på teknik. Ingen av oss var särskilt stark, tror jag, inte som Per Olof Östrand iallafall, Petter, som sam i Hofors och som vi mötte i landskapsmatcherna och som alltid var överlägsen, därför att han var råstark och hade stått hela vintern med fjädrar fastspända i väggen och torrsimmat och fått muskler som en brottare. Samtidigt hade han en fin naturlig stil, ett polynesiskt crawl sa man, litegrann som Duke Paoa Kahanamoku, som nästan uppfann sprintersimningen och som man kunde läsa om i Erik  ergvalls Boken om simning (1948). Östrand sam med långsamma, djupa armtag, som en långdistanssimmare, till synes avslappnat, men forsade förbi alla på hundra meter. Han låg kring minuten. Det gjorde ingen av oss. Jag ser i ett klipp ur Falu-Kuriren att jag gör 1.06,9 den 26 juli 1948. Där nånstans var det.

Egentligen var Östrand långdistanssimmare och kom trea på 400 m i OS 1952 i Helsingfors. Han påminde om skidåkaren Nisse Östensson genom att röra sig så mjukt att det inte syntes hur fort det gick. De hade på något sätt samma teknik och kom inifrån skogen, och ingen förstod hur de hade lärt sig. Jag tyckte också att han påminde om Stig Dagerman genom att ha en helt egen stil, som man kände igen medsamma. Dagerman kom också inifrån skogen. Det gjorde alla då. Vi var inte starka och arbetade inte med fjädrar utan tränade vändningar i varmbadhuset och inriktade oss på det. Petter hade inget inomhusbad, och det var kanske hans lycka. Tjejerna sa att de kunde göra Kiefervändning i bröstsim, men ingen trodde på dem och det gick inte att kontrollera på grund av skilda träningskvällar. På sommaren då vi kom ut i Siljan vände de som vanligt, såvitt vi kunde se. I bröstsim vänder man alltid som vanligt. Kiefer sam i Stockholm på DN-galan 1936 och arbetade fortfarande på vändningen, men 1942 i New York gjorde han 1.02,8 på 100 m rygg, och då var den klar. Sommaren 1948 var distriktsrekordet på 100 m fritt i Dalarna 1.04,9, i Hälsingland 1.07,3 och i Stockholm 57,5. Alex Jany i Toulouse, en stor biff, men ansedd som nervös, hade 55,8. Det var situationen. Omgivande tider är lika viktiga som omgivande text i litteraturen. Vi kunde tiderna och tänkte alla på  världsrekordet, för det är  det enda som finns att tänka på, även om man befinner sig i lingonserien, eller framför allt då. Vi hade alla en dröm om extremt väl skötta saker. Vi visste allt om Jany och hans nervositet och Ris från USA (57,6) och
Szathamáry, Ungern (58,2), och Weinberg, USA (58,3), och Per-Olof Olsson, Sverige (58,5). Olsson mötte Jany i Frankrike 1946 och förlorade knappt på 100 men vann 50 och gjorde succé i USA året därpå då Jany var under isen på grund av nerverna.

Vi visste allt om det moderna genombrottet i frisim på 1920-talet med Arne Borg, Boy Charlton och Johnny Weissmuller. Det var då de polynesiska simmarna fick ge sig. Johnny Weissmüller slog Duke Paoa Kahanamoku, som står staty i Honolulu, och var den förste under minuten på 100 m.
Nej, det fanns inget annat att tänka på än världsrekordet. På 1930-talet kom japanerna på långdistans. Det var Kitamura, Negami och Terada. I kalendern, som kanske var Pojkarnas fickkalender, kunde man se att de la i armen rak. Vi hade lärt oss att man skulle sticka i handen, men de la i armen rak. Vi prövade men det gav ingenting. Vi återses i Mora.

Det är några av de gamla simmarna: Anders Mattsson och Ruth Eliasson som nu heter Johansson (och vars mamma hade raksalong, där kunderna, däribland min pappa, hade sina rakknivar och borstar i fack ovanpå varann, på grund av lusfaran) och Karin Bergström som använde Kiefervändning i bröstsim, nästan helt säkert, och Börje Nygren som stod i målet och Frost Brita Matson som var bröstsimmerska och Åke Friberg, den stora talangen i bröstsim, som en dag, berättar Anders Mattsson, bara flöt förbi honom på träningen, utan ansträngning, så att Anders förstod att en ny era stundade, och så Alf Liss och jag. Åke har haft en stroke och kan inte tala, men vi lär oss snart att tala med honom. Vi samlas vid Simstadion. Den är som sagt borta. Vattnet är varmt och rostfärgat men klart. Den stora saken var eldfesten på hösten då vi hoppade med facklor. Det fanns håvar med långa skaft som man fångade upp skit med före tävlingar. Mitt emot låg tre sågverk men det var inte därifrån skiten kom, utan från Moras avlopp som gick rakt ut i Saxviken. Vi jobbade med håvarna för att det skulle se snyggt och fint ut då det var tävling. Vattnet var klart. Man såg fint under vatten då man kom in för vändning. I Dalälven var vattnet svart, men å andra sidan rent. Vi talar om Kiefervändningen. Alla minns den. Karin Bergström säger att hon gjorde om den för bröstsim men att det var mycket ansträngande, så att hon inte vågade använda den på stora tävlingar, men att hon kom in högt och gick över i ryggläge och slog volt och kom ut rätt.
AndersMattsson säger att det är omöjligt. Man måste sätta i händerna i jämnhöjd i bröstsim och då kan man inte slå runt. Karin demonstrerar hur det gick till. Vi sitter på Korsnäsgården och solen går ned över Siljan. Karin ställer sig upp och visar hur man vänder sig kring sin egen axel med armarna framåt, och vi förstår att hon kunde sätta i händerna i jämnhöjd ändå, fastän uppochned, och komma ut rätt.
Korsnäsgården var förvaltarbostad åt skogsbolaget och där bodde Ulla Forsslund och Brita säger att de brukade vara i det här rummet på julgransplundringen. Nu är det restaurant. Anders Mattsson säger att det är omöjligt. Det var en ansträngande vändning, säger Karin, och man vågade bara använda den på små tävlingar, men det gick. Man fick alltid ett försprång. Man ska sätta i båda händerna och ha axlarna parallellt med vattnet, säger Anders. Javisst, säger Karin, man kom in så här och snurrade på kroppen så att axlarna låg rätt och sen slog man kullerbyttan. Hon visar över bordet. Axlarna var i rätt position fast uppochned. I viken utanför Korsnäsgården låg Simstadion. Karin stod i bokhandeln på Kyrkogatan sen och var telefonist på lasarettet och arbetade på sysslomanskontoret mitt emot huset där jag bodde och sen på kommunen i trettioåtta år. Hon har varit i Mora hela tiden.

- Kanske slarvade vi med att ha bägge händerna i plankan, säger hon. Men det gick bra. I rygg skulle man ha knäna mot bröstet, säger hon. Man skulle slå upp knäna. Karin var också en duktig ryggsimmerska. Det gjorde du fan heller, säger Anders Mattsson. Det går inte. Det är en ryggvändning och en frisimsvändning men ingen bröstsimsvändning. - Visst gjorde vi Kiefervändning, säger Brita, som också är bröstsimmerska. Det var ingen konst. Jo, det var en konst, men det gick. Brita bor kvar i Mora och har ett fint hus i Kråkberg. Nej, säger Anders, jag minns mycket väl hur ni gjorde, ni smög er runt och drog benen åt er, som Kerstin Cassel, men det var ingen volt. Kerstin Cassel var Moras bästa bröstsimmerska. Frågan kan inte avgöras.

Vi stannar till sent på Korsnäsgården och går igenom de rörelser vi gjorde på den djupa delen av bassängen vintrarna 1947 och 1948: knäna mot bröstet, armen över huvudet för att skjuta ifrån, eventuellt volten, kanske en skruvad volt och i så fall skruvad i en skala på 90 grader, men kanske en ren volt ändå, fastän i gruppering. Det visar sig finnas olika meningar om nästan varje rörelse i Kiefervändningen.

Anders Mattsson arbetade för SKF och Volvo i Sydamerika i trettioåtta år, sitt arbetsliv tillbringade han i den latinamerikanska världen, Alf Liss var på lantmäterikontoret i Mora, Åke var kontorist på Korsnäs, skogsbolaget, och Ruth var tandsköterska och har två gånger varit gift med simmare och bor i Västerås idag och spelar golf. Många år har gått och frågeställningarna i Kiefervändningen är alltjämt öppna. Åke som inte kan tala deltar hela tiden i samtalet. Han har samma leende som då. Vi är alla lyckliga och visar varann hur vi kommer in högt och slår en volt, eller inte. Det viktiga var smällen. Man skulle komma in med en jävla fart och när
det small skulle konkurrenterna från Krylbo och Hedemora bara stirra. Det var det roliga med simningen. Vad är idrottens själ? frågar vi oss. Det är en dröm om fulländning. Efteråt försöker jag få klarhet i vad en äkta Kiefervändning var.

Lars-Eric Paulsson, Gunnar Larssons tränare, säger att man roterar i vattenytans plan. En senare utveckling är att man lyfter underkroppen över vattnet och voltar och kommer ut på bröstet, med skruv, men Kiefer kom ut på rygg. Man fick inte skruva då för det fanns en viss maximal lutning på axlarna. Idag går ryggsimmarna in i bröstläge och voltar. Vändningen är nästan likadan i frisim och rygg. Jag ringer upp Björn Borg, den gamle ryggsimmaren, som nu bor i Zürich. Han säger att man slår upp fötterna direkt och snurrar runt. Det är ingen volt utan ryggläge hela tiden. Björn Borg sam mot Kiefer i semifinalen 1936 i Berlin och blev utslagen. Jag tog i så inihelvete men det gick inte, säger han. Det var vändningen som knäckte mig. Björn Borg tog med sig vändningen hem till Norrköping. Sedan gjorde alla simmarna i Norrköping Kiefervändning. Vart tog Kiefer själv vägen? frågar jag mig. Han var en fjärran gud åren då vi simmade, men hur det gick sen har jag aldrig hört. Bosse Alm, den gamle simjournalisten, säger att han såg Kiefer sista gången 1960 på OS i Rom. De badade tillsammans i olympiabassängen. Kiefer gjorde inte vändningen då, men de badade. Det var sista gången han såg honom. Jag hittar Kiefer på Internet. Jag tänker att det måste finnas litteratur om honom, men istället får jag upp Kiefer On-Line Swim Shop. Det visar sig att han slog sig på simutrustning efter sin aktiva tid.

Han började med bassänglinor. Man kan alltjämt köpa dem på nätet. De tillverkas i Sverige av Malmstengruppen i Århus. Försäljningschefen där, Bo Hultén, säger att Kiefer bor i Zion, Illinois, på en gata som heter Kiefer Lane. - Han går med käpp men hänger med, säger Hultén. Vill du ha telefonnumret? Jag slår 1-800 323 40 71 och en barsk röst svarar:

- Kiefer.
- Are you mr Adolph Kiefer? frågar jag.
- Right, svarar han. What do you want?
- I want to know about your back-stroke turn, säger jag.
- It was a flip turn, säger han.

Vi har ett ingående samtal om Kiefervändningen. Flip betyder snärt eller klatsch. Man kastar upp benen mot kaklet, säger Kiefer, och tar ett djupt tag med  ngångsarmen bakom huvudet, så att man snurrar runt. Det är viktigt att man har knäna mot bröstet. Sen sparkar man kraftigt ifrån och tar ett tag under vatten. Det är allt. - När kom du på det? frågar jag. - Jag gick i high school, svarar han. Jag var arton år. Jag försökte göra som frisimmarna och slå runt men på rygg. Första gången jag använde vändningen på en stor tävling var 1936 på OS i Berlin. Jag vann mycket på det. Samma år blev Kiefervändningen standard på alla college. Alla
började vända likadant. - Vad är kvar av din vändning idag? frågar jag.
- Allt, svarar han. Det är standardvändningen fast ingen säger
Kiefervändning längre. Den är lite omgjord för man behöver inte slå i handflatan längre. Det är no touch turn nu. - I Mora, säger jag, beundrade v i din vändning mycket. - Det gläder mig, säger han. Sverige är en stor simnation. Jag sam mot Arne Borg i Göteborg 1935. Han kom in i badet i derbyhatt och cigarr och
la cigarren på bassängkanten när det var start. Han var en stor artist.

Dagen efter går jag ut till Hemusbadet. Älven gör en stor sväng där. Det är så virveln vid land uppstår. Badet är borta nu. Jag känner hur det var på försommaren när vi kom ut i de svarta och kalla vattnen. Vi hade med oss vinterns analyser från det djupa i bassängen på Vasagatan, och det var alltid något nytt som vi hade slipat in, och när det var tävling och vi kom in till planket så small det. Simmarna från Krylbo och Hedemora stirrade. Så uppfattar jag idrotten.