simma_logga_2017

Krönikor

Har presenteras krönikor eller rättare sagt lite längre artiklar som normalt inte får plats i det ordinarie Nyhetsflödet.

Vem som helst får skriva här men materialet skall naturligtvis vara simanpassat eller tangera vår idrott i i intresse.

Skicka din krönika till Bo Hultén under adress: bo.hulten@telia.com

Efter varje krönika finns ett kommentatorsfält. Kommentera gärna. Med respekt och vårdat språk.

Bosse Hulténs texter......

Man kan hitta texter om simning och annat också på Bosse Hultén privata hemsidor. Där finns en del av det han skrivit för tex. Skånsk Idrottshistoria. Kolla gärna på den sidan som du hittar här - klick

Simmas krönikor är sorterade på följande sätt:

-  På denna sidan hittar du - krönikor från 2018-2019

- Krönikor från  2017 och tidigare hittar du här - klick

- Några av våra klassiska krönikor från tidigare versioner av SIMMA hittar du här - klick (bl.a
Gonarr - P-O Enquist från OS i München 1972 och  Kiefer-vändningen - den väl skötta saken av Anders Ehnmark från 1998) klick

Krönika: Långdistans simningens historia
Skribent: Anders Alvestrand
Tidigare publicering: Centralföreningen för Idrotts främjande Årsbok 2018 - den sk. Blå boken
Om författaren
Anders Alvestrand f. 1943 professor emeritus, Karolinska Institutet, fd. Överläkare Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge. Har inga egna sportprestationer att skryta med men hemifrån blev han tidigt idrottsintresserad. "Bästa" julklappen genom tiderna var boken Rekordmän på kolstybb av Sven Lindhagen (1954) som fortfarande står i bokhyllan.

Långdistanssimningen historia
 
Intresset för att delta i olika uthållighetstävlingar har ökat kraftigt under de senaste årtiondena. T.ex. genomför tusentals svenskar varje år en svensk klassiker, d.v.s. de åker under samma år Vasaloppet på skidor (90 km), cyklar Vättern runt (180 km), springer Lidingöloppet (30 km) och deltar i Vansbrosimningen (3 km). Och över hela världen deltar årligen fler än 50 000 män och kvinnor i Ironman ultra-triatlontävlingar där de i direkt följd simmar 3,86 km, cyklar 180 km och springer ett maratonlopp (drygt 42 km). Det finns olika uppfattningen om vilka delar av dessa tävlingar som är tuffast, men frågar man triatleter vilket delmoment de fruktar mest är det många som direkt svarar: “simningen”. Ändå är simningen den “minsta” delen, distansen är den kortaste och jämfört med simningen tar det för de allra flesta tävlande mer än fem gånger så lång tid att klara av cyklingen och tre gånger så lång tid att springa maratonloppet.  Men det finns gott om alternativ för simmare som vill ge sig i kast med större utmaningar. Enligt uppgift arrangeras över hela världen årligen åtminstone 100 000 långdistanssimningar. Men inte ens segrarna i de största och svåraste tävlingarna väcker nämnvärd uppmärksamhet.
 

Kaptenen Matthew Webb - pionjären. Kaptenen Matthew Webb - pionjären.

Matthew Webb
Det brukar sägas att långdistanssimningen historia började en sen augustidag 1875 då den engelske sjökaptenen Matthew Webb, klädd i en röd sidenbaddräkt, som den förste simmade över Engelska kanalen från Dover till Calais. Webb var en säker men inte så snabb simmare och översimningen tog honom nästan 22 timmar. Fågelvägen är sträckan mellan Dover och Calais 34 km, men strömmar och tidvatten gjorde att han måste simma en mycket längre distans. Webb simmade bröstsim. En journalist som följde simningen från en båt rapporterade att han blev sömnig av att se hans “långsamma, metodiska men perfekta armtag och de magnifika svepen med de kraftiga benen.”

Det var Webbs andra försök. Två veckor tidigare hade han tvingats han ge upp efter sju timmar, enligt honom själv för att det gick så hög sjö och vatten oavbrutet slog in i följebåten. När Webb efter sin andra, lyckade simning kom tillbaka till England möttes han överallt där han visade sig av jublande folkmassor,  han hyllades av både orkestern och publiken när han kom till operan i Covent Garden, och när han besökte börsen i London stannade aktiehandeln upp. Men efter ett år var han bortglömd, och för att försörja sig deltog han I kuriösa tävlingar och I olika uppvisningar, som då han simmade 60 timmar non-stop i Westminster Aquarium, och han ägnade sig åt hasardspel. Fransmannen Charles Blondin hade under 1850-talet flera gånger gått på lina över Niagarafallet, och alltmer desperat att åter få stå I rampljuset och tjäna pengar beslöt sig Webb för att simma över strömvirveln i Niagarafloden ett stycke nedanför fallet. Trotsande alla varningar och iförd sin röda baddräkt dök han 24 juli 1883 ner I vattnet från stäven av en liten båt. Han sågs simma 150 meter men sögs sedan ner under vattnet. Hans döda kropp hittades fyra dygn senare.

Egentligen väcktes intresset för långdistanssimning redan I början av 1800-talet tack vare Lord Byron. Han var född i Skottland, med klumpfot, och växte upp I relativ fattigdom tills han som 10-åring ärvde sin titel och en stor förmögenhet från sin farfars bror. Han fick utbildning vid fina skolor och universitet och började publicera poesi, och han kom att räknas som en av de största brittiska poeterna och en av romantikens frontalfigurer samtidigt som han var en beundrad och skandalomsusad äventyrare och celebritet, en den tidens superkändis. P.g.a. av sitt fysiska handikapp kunde han inte delta i de mest populära sporterna och han kom att intressera sig för simning. I maj 1810 genomförde han en interkontinental simning över Hellesponten, dagens Dardanellerna, d.v.s. från vad som nu är det europeiska Turkiet till det som nu är det asiatiska Turkiet. Lord Byron simmade i kölvattnet efter den mytiske hjälten Leanders, som varje natt simmade till sin älskade Hero. Byron beskrev själv prestationen som långt finare än allt annat han någonsin skulle kunna åstadkomma och betraktade sin bedrift som beviset på en överlägsen manlighet. Han kunde inte ana att kvinnliga långdistanssimmare hundra år senare skulle visa sig vara männen helt jämbördiga.

Efter Webbs pionjärsimning över Engelska kanalen 1875 försökte många upprepa bedriften, men det dröjde ända till 1911 innan engelsmannen Bill Burgess som andre man, på sitt sextonde försök, lyckades. Bland de många som försökte men misslyckades var baronessan Walburga von Isacescu från Österrike. Hon försökte 1900 som första kvinna men tvingades ge upp efter tio timmars simning. Tidigare hade kvinnor framgångsrikt deltagit i långdistandsimningar, t.ex. i Themsen I London och över Hudsonfloden I New York, men Engelska kanalen var den ultimata utmaningen. New York Times skrev 1922: “När en kvinna simmar över Engelska kanalen kommer man att acceptera att det inte finns någon fysisk test där hon inte kan tävla med en man.” Under en fyraårsperiod försökte sedan åtta kvinnor klara provet men misslyckades. Längst kom fransyskan Jeanne Sion som gav upp när hon bara hade någon km kvar till målet i Dover (hon simmade från Calais) Hon skyllde varken på den låga vattentemperaturen eller fysisk trötthet utan på att hon fick “ett anfall av melankolisk apati”.
Men så, den 6 augusti 1926, steg den 20-åriga amerikanskan Gertrude Ederle i land i Dover efter att 14 timmar och 31 minuter tidigare ha börjat simningen vid Cape Gris-Nez på franska kusten. Det var hennes andra försök. Året innan hade hon dragits upp ur vattnet när hon vilade sig och “flöt med ansiktet nere I vattnet”.
 

Gertrude Ederle gratuleras på stranden efter att ha simmat över Engelska Kanalen som första kvinna 1926.
Gertrude Ederle gratuleras på stranden efter att ha simmat över Engelska Kanalen som första kvinna 1926.

Gertrude Ederle
Bara sex män hade tidigare simmat över kanalen. Nu hade hon som första kvinna simmat på nästan två timmar kortare tid än någon man tidigare. Och, någonting som nästan väckte lika stor uppmärksamhet som själv simningen, hon simmade iklädd en tvådelad baddräkt. Kanalsimningen gjorde henne till hjältinna och hemkommen hälsades hon av New Yorks borgmästare och åkte i kortege längs Broadway där hon hyllades av en månghundratusenhövdad folkmassa.
 
Ederles bedrift gav simning i öppet vatten och över långa distanser en rejäl skjuts. Att simma under tak sades vara “som att gå på storvildsjakt I ett zoo” och att simma i en swimmingpool beskrevs som “en rundtur till ingenstans”. 
                                                                                                
I USA hade William Wrigley, Jr. imponerats både av Ederle och, lika mycket av den fantastiska uppmärksamhet som hennes simning över Engelska kanalen väckt. Wrigley hade gjort sig en mångmiljonförmögenhet på tuggummi och hade just köpt Catalinaön utanför södra Kaliforniens kust och arrangerade den första tävlingen mellan professionella långdistanssimmare över det 34 km breda sundet mellan ön och fastlandet med den väldiga prissumman 25 000 dollar. Tävlingen blev en publicitetsmässig succé och stimulerade Wrigley att också arrangera en årlig 34 km lång simning I Lake Ontario med 30 000 dollar som pris till segraren. Andra följde efter och tävlingar arrangerades över hela USA, I Mexiko och Sydamerika och I bl.a. Egypten, Australien, Italien och England. Samtidigt “uppfann” amatörsimmare över hela världen egna utmaningar och simmade över sjöar och havssund och runt öar. För dem väntade inga prispengar. Det var självtillfredsställelsen som var den lockande belöningen.
 

Året innan Sally Bauer simmade över den Engelska Kanalen simmade hon som träning över Ålands Hav, från Grisslehamn till Signilsskär på Åland. Har tas hon emot av journalisterna Staffan Tjereld och Sigge Bergman. Året var 1938
Året innan Sally Bauer simmade över den Engelska Kanalen simmade hon som träning över Ålands Hav, från Grisslehamn till Signilsskär på Åland. Har tas hon emot av journalisterna Staffan Tjereld och Sigge Bergman. Året var 1938
Sally Bauer preparerad för simning i kallt vatten. Sally Bauer preparerad för simning i kallt vatten.

Sally Bauer
En av dem som inspirerades av Gerude Ederle var svenskan Sally Bauer. Hon började simma som mycket ung, blev tidigt ett namn inom tävlingssimningen och satte I mitten av 1930-talet flera svenska rekord på distanser mellan 200 meter och en engelsk mil (1 609 m). Hon besatt den ganska ovanliga egenskapen att som simmare vara både snabb och uthållig och det var som långdistanssimmerska hon vann berömmelse. 1931 simmade hon över Öresund, både mellan Helsingborg och Helsingör och senare samma år den längre distansen mellan Limhamn I Malmö och Dragör på Amager I Köpenhamn. 1938 klarade hon först av en 48 km lång simning över Kattegatt och   bara en dryg vecka senare korsade hon Ålands hav, 30 km mellan Grisslehamn och Signilsskär på Åland. Men det var Engelska kanalen som var den lockande utmaningen. Långdistanssimning kräver inte bara uthållighet och envishet, det gäller också att få ihop ekonomiskt stöd. Till skillnad från många andra sporter är utrustningen, en baddräkt, en badmössa och ett par simglasögon, förhållandevis billig. Men resor och boende, under ibland långa tider för att avvakta acceptabla väderförhållanden, och kostnader för följebåt med en erfaren pilot, som måste känna till strömmar och tidvatten, och övrig besättning kostar pengar. Bauer lyckades få sponsring av flera svenska företag och kunde 1939 göra sig klar för att simma över Engelska kanalen. Efter flera dagars väntan på hyggligt väder simmade hon 27 augusti från Cape Gris-Nez till Dover på 15 timmar och 22 minuter. Hon var den 26:e individen, tionde kvinnan och första skandinav som klarade kanalen -  flera hundra hade försökt. Det var i sista minuten, bara några dagar senare bröt 2:a världskriget ut och Europa fick annat än långdistanssimning att tänka på. Men Sally Bauer hann bli magnifikt firad och när hon kom hem till Helsingborg möttes hon av en väldig mottagningskommitté som, om man jämför Helsingborgs storlek med New Yorks, inte stod den efter som mötte Gertrude Ederle.
Efter uppehåll under krigsåren kom simningarna över kanalen åter igång. Bl.a. anordnade Daily Mail under några år kappsimning mellan ett 20-tal högt rankade långdistanssimmare, och ganska otränad genomförde Sally Bauer en andra lyckad simning 1951 tillsammans med bl.a. svensken Lars Bertil Wärle. Hon kom senare på nytt i rampljuset som huvudperson i Sara Stridsbergs fiktiva roman ”Happy Sally”
 
Efter hand har långdistanssimning sedan blivit alltmer populär, vilket avspeglas I att 2369 individer t.o.m. 2017 hade simmat över Engelska kanalen. Det är förvisso ett stort antal men skall inte tas som tecken på att det, när allt kommer omkring, kanske inte är en så märkvärdig prestation. Varje år springer under en 15-minutersperiod lika många över mållinjen i de årliga maratonloppen i t.ex. London eller New York Maraton, och vid utgången av 2017 hade mer än dubbelt så många, 4 833 individer, bestigit Mount Everest.

Anna Karin Nordin - svenskan som simmat mest och bäst när det gäller distanssimning.
Anna Karin Nordin - svenskan som simmat mest och bäst när det gäller distanssimning.

Anna Karin Nordin
Efter Bauer och Wärle har ytterligare tre svenskar simmat över Engelska kanalen: Staffan Hasselberg 1960, Fredrik Kumlin 2009 och Anna-Carin Nordin 2010.
Anna-Carin Nordin har med tiden 12.00:59 det svenska rekordet, men det är långt ifrån hennes främsta merit. Hon är tveklöst Sveriges genom tiderna mest meriterade långdistanssimmare och blev 2017 invald I International Marathon Swimming Hall of Fame (IMSHOF) men är trots det nog även bland idrotts- och simningsintresserade ganska okänd.

Långt in på 1900-talet var det genom korta notiser i radions nyhetssändningar och tidningsartiklar som man fick reda på vad som hände i världen. Då var en sportprestation som tog 14 timmar minst lika intressant som den som tog 10 sekunder. Men nu, när man kan följa snart sagt alla idrottstävlingar live, i real tid, i radio och TV är det snabba skeenden som gäller och långdistanssimning hör till det som rejält hamnat i medialt bakvatten. För, som A-C Nordin själv säger, att timme efter timme se hur en simmare i öppet vatten kämpar för att ta sig fram mot strömmar och tidvatten är lika spännande som att se gräset växa. Men simmarnas prestationer blir inte mindre imponerande för det. 
 
 Jag träffade Anna-Carin en vinterdag i Jättendal i Hälsingland där hon bor och arbetar som simlärare och inom hemvården. Hon hämtade mig med en liten vit bil med texten “7 Ocean”i stora bokstäver längs sidorna. Med den texten vill hon tala om att den drygt 45-åriga, ganska kortvuxna men stadigt byggda och uppenbart energiska kvinna som kör bilen är den första kvinna som klarade av “Ocean’s Seven”, världens kanske tuffaste utmaning för långdistanssimmare. Sedan 2008 är Ocean’s Seven maratonsimmarens alternativ till “Seven Summits”, där bergsklättrare skall bestiga den högsta toppen på sju kontinenter. Hittills har drygt 350 individer klarat av den utmaningen men bara nio individer har genomfört de sju simningar som ingår i Ocean’s Seven. De ingående simningarna kan tas i valfri ordning men för alla gäller samma regler som för simning över Engelska kanalen: Simmaren får bara bära normal baddräkt, badmössa, simglasögon och öronproppar.

Under åren 2010-2013 klarade Anna-Carin Nordin av de sju simningarna i följande ordning:

1. Engelska kanalen mellan Dover och Calais, 34 km
2. Molokai-kanalen mellan Oahu och Molokai på Hawaii, 43 km
3. Gibraltarsundet mellan Europa och Afrika, 14 km
4. Catalinakanalen mellan Santa Catalina Island och Kaliforninens fastland, 34 km
5. Tsugaru-kanalen mellan öarna Honshu och Hokkaido I Japan, 19 km
6. Cooksundet mellan nord- och sydön i Nya Zeeland, 34 km
7. Irländska kanalen (North Channel) mellan Skottland och Irland, 35 km

Anna-Carin Nordin har “alltid” simmat. Hon växte upp på Lidingö utanför Stockholm och började tidigt tävla för IFK Lidingö men kunde inte riktigt hävda sig. Hon var inte tillräckligt snabb. Men hon var uthållig. Ändå dröjde det till 2008 innan hon på allvar bestämde sig för att satsa på långdistanssimning.  2009 deltog hon i Vansbrosimmet, 5 km, och, efter försök, i en världscupsimning över 10 km i Köpenhamn. Men hon insåg igen att hon var långsam och att det var längre distanser som gällde för henne. Hon anmälde sig för att simma över Engelska kanalen 2010 - “det är ju när man har simmat över Engelska kanalen som man kan kalla sig långdistanssimmare”. Anmälningsavgiften på 5000 kronor är den lilla kostnaden, sedan tillkommer drygt 25 000 kronor för följebåt och pilot och kostnader för resor och tid i Dover för träning och väntan på acceptabelt väder inom en tilldelad tidsram, och Anna-Carin tog ett banklån på 80 000 kronor. Hon avslutade träningen inför avresan till England med att simma runt Lidingö, 25 km, på 8 timmar och 40 minuter i 15-gradigt vatten. Hon hade ingen följebåt, men hennes pappa följde i bil henne från land och kunde med någorlunda jämna intervall köra ner till vattnet och kasta ner mat och dryck till henne. Sjöpolisen larmades och ryckte ut men fick lugnande besked av den “nödställda” som verkade vara i god form: “Jag simmar runt Lidingö som träning inför Engelska kanalen.”
Förutom tidvatten och strömmar är det mycket som skiljer bansimning från distanssimning över öppet vatten. Sjön kan gå hög med meterhöga vågor och många simmare blir sjösjuka. Flera av de kanaler och sund som ingår i Ocean’s Seven är trafikerade av stora skepp. Fler än 600 fartyg passerar dagligen Engelska kanalen och 80-100 färjor går dagligen mellan Dover och Calais, och det är pilotens uppgift att hålla undan simmaren från alla skeppen. I den zon som separerar farlederna för fartyg som går i olika riktning samlas sjögräs, maneter och skräp av allahanda slag, som allt kan bli ett hinder för simmaren att ta sig igenom.

Under åren 2010-2013 klarade Anna-Carin Nordin av de sju simningarna i följande ordning:
Under åren 2010-2013 klarade Anna-Carin Nordin av de sju simningarna i följande ordning:

Nytt svenskt "kanalrekord"
Anna-Carin fick tillbringa en tid i Dover. Hennes simning blev uppskjuten flera gånger men 23 september 2010 kom hon till slut iväg och genomförde översimningen till Calais under “perfekta” väderförhållanden. Hon fick inte tidvattnet med sig och vattentemperaturen var bara 16 grader, men med hjälp av en skicklig pilot kunde hon undvika fartyg och andra hinder och med tiden 12 timmar 59 sekunder satte hon nytt svenskt rekord. Hon var drygt två timmar snabbare än Sally Bauer 1951 och en dryg timme snabbare än Lars Bertil Wärle 1951. Anna-Carins bedrift rapporterades i en kort notis i Dagens Nyheter, som illustrerades med ett fotografi - av Sally Bauer!

Efter simningen mellan Dover och Calais fick Anna-Carin ekonomiskt stöd av HEAD, tillverkare av baddräkter och simprodukter, för att avverka ytterligare en simning i Ocean’s Seven, och efter det för ytterligare en, o.s.v.
Alla simningar som ingår i Ocean’s Seven är förenade med olika svårigheter och risker: kall vattentemperatur, hög sjö, starka strömmar, giftiga maneter och hajar. Det krävs inte bara uthållighet utan också mod för att klara Ocean’s Seven.
 
I sin bok “The Art of Swimming” skrev Mattew Webb året efter sin kanalsimning: “För den som simmar en lång distans är kylan den svåraste fienden att besegra”.  Nerkylning, hypotermi, som är en av de vanligaste orsakerna till att en simning måste avbrytas, medför risk för sänkt koncentrationsförmåga, muskelkramper, sänkt blodtryck och oregelbunden hjärtrytm. För att skydda sig mot kylan smorde tidiga simmare in sig i tjocka lager av feta salvor, men dagens simmare använder Vaselin eller någon lanolinsalva mest för att förebygga skavsår och som skydd mot maneter. Många ser också till att gå upp i vikt, och Anna-Carin ökade många kg i vikt under förberedelserna för simningen över Engelska kanalen. Underhudsfettet isolerar mot den kalla vattentemperaturen och det har visats att simmare kan stanna längre tid i vattnet om de har en ökad fettmassa. Men inte ens ett tjock lager underhudsfett räcker långt för att ett isolera mot kallt vatten. Det är muskelarbetet som producerar den nödvändiga värmen och det gäller alltså för simmaren att hålla farten och för att kunna göra det krävs ett högt energiintag och regelbunden vätsketillförsel. Enligt “kanalreglerna” får simmaren inte röra vid båten eller ha någon fysisk kontakt med besättningen på följebåten, och små plastförpackningar med en energirik gel och vätska kastas ut till simmaren. Under simningen över Engelska kanalen intog Anna-Carin varje timme 2,5 dl vätska och 1500 kilokalorier, totalt 7-8 gånger det normala dygnsbehovet.

Den längsta bansimningen i mästerskap som OS och VM går över 1500 meter. Sedan 2012 tävlar man i OS också i simning 10 000 meter i öppet vatten på en 4 x 2 500 meter rundbana som markeras med bojar. Flertalet simningar som ingår i Ocean’s Seven är alltså flera gånger längre. Men skillnaden är mycket större än så. I bansimningar är 1500 meter eller 10 000 meter just 1 500 eller 10 000 meter. Vid simning över olika sund handlar det däremot sällan om fågelvägen. Tidvatten och strömmar kan förlänga - fördubbla eller flerdubbla - distanserna.
 
Engelska kanalen må räknas som långdistanssimningen Mount Everest. Men när jag frågade Anna-Carin vilken av simningarna i Ocean’s Seven som var svårast svarade hon utan en sekunds tvekan: ”Simningen över Tsugarusundet.” Mellan öarna Honshu, huvudön i Japan, och Hokkaido i norr strömmar vatten från Japanska sjön ut i Stilla Havet. Och det är starka strömmar. Raka vägen är distansen 19 km, men för Anna-Carin var det aldrig tal om raka vägen.  I stället för att simma norrut måste hon hålla en kurs mycket väster om norr för att inte helt föras bort av de starka strömmarna. Men hon hade inte rest ända till Japan för att misslyckas. Efter 19 timmar och 11 minuter hade hon tagit sig över sundet. Jämfört med simningen över Engelska kanalen hade varje km tagit tre gånger så lång tid.
 

Lynne Cox
Lynne Cox

Tid för tankar
Vad tänker simmarna på under alla dessa långa timmar då de ensamma och långsamt tar sig fram genom vattnet? Om inte tidvatten och strömmar helt ställer till det närmar sig simmaren det hägrande målet simtag för simtag, men förflyttningen är omärkbar och simmaren måste naturligtvis hela tiden undra: “Hur långt har jag kvar?” Med uppmuntrande tillrop och gester kan besättningen på följebåten hjälpa till att hålla simmaren mentalt alert, men det är en oskriven regel att de inte avslöjar hur långt simmaren har till nästa “måltid” eller till målet, och simmarna avrådes bestämt från att bära klocka. Tidvatten, strömmar och oväntade väderomslag kan plötsligt förändra läget totalt. Det allmänna rådet är: “Simma på, simtag för simtag.”

Men det är förstås inte så enkelt. Mellan två av simningarna i Ocean’s Seven passade Anna-Carin på att simma över Ålands hav, 43 km mellan Ekerö på Åland och Grisslehamn. När hon kom i land och slagit Sally Bauers rekordtid från 1939 fick hon inte den klassiska frågan “Hur känns det?” utan, just, “Vad tänkte du på under den 14 timmar långa simningen?” Hennes svar var: “Jag tänkte på att vattnet i alla fall inte är så kallt som det kommer att vara när jag skall simma över Irländska sjön.” Det gäller att tänka positivt.

Den fråga som vi, som sitter i en bekväm fåtölj och läser om och imponeras av långdistanssimmarna, frågar oss är: “Varför håller de på?” Det finns nog bara ett generellt svar: “De är annorlunda än oss andra.” Man kan lika gärna undra: “Varför går en boxare upp i ringen och riskerar att bli slagen medvetslös? Varför finns det schackspelare som lär sig alla drag i alla tidigare stormästarmatcher? Varför kan vissa människor gå över lik för att tjäna pengar, trots att de redan är stormrika?” Vissa vill kanske visa att de är ”Master of the Universe”. Men, som den amerikanske fysikern David Clark sade när han simmat från Dover till Calais : ”Havet bryr sig inte om mänsklig fåfänga. När jag steg upp ut vattnet och stod på stranden i Frankrike och tittade tillbaka ut över kanalen gav den inte uttryck av att vara besegrad. De vi besegrar är våra egna begränsningar.” På gott och ont. Några säger sig simma för ett speciellt syfte. T.ex. har den mycket populäre engelske skådespelaren och barnboksförfattaren David Walliams för välgörande ändamål dels simmat över Engelska kanalen, dels under åtta på varandra följande dagar simmat 225 km nedför Themsen och på så sätt fått människor att donera drygt 30 miljoner kronor till “Sports Relief”.     

Lynn Cox
Amerikanskan Lynn Cox, en av långdistanssimningens megastjärnor hade ett annat motiv. Hon ville, på 1980-talet, göra en politisk insats. Vattnet i Behring’s sund mellan Alaska och Sibirien är isande kallt, men det fryser sällan. Ändå kan man säga att den 30-åriga simmerskan bidrog till att bryta isen mellan USA och Sovjetunionen, när hon i augusti 1987, klädd i en vanlig baddräkt simmade non-stop över sundet mellan Lilla Diomedön utanför Alaskas kust och Stora Diomedön utanför Sibiriens kust. Sundet utgör gränsen mellan USA och Ryssland, då Sovjetunionen.  Distansen mellan öarna är 4,3 km men på grund av strömmarna måste Cox simma nästan dubbla sträckan. Vattentemperaturen var 3,3 oC och Cox chans att hålla värmen och överleva var att sätta högsta fart, och det tog henne två timmar och sex minuter att simma över mellan de amerikanska och asiatiska kontinenterna.  I många är, när relationerna mellan USA och Sovjet var minst sagt kyliga, hade hon försökt få tillstånd att genomföra simningen för att praktiskt visa hur nära länderna låg varandra geografiskt. Hon hade länge tränat simning i iskallt vatten och genomförde simningen dagen efter det att hon fått officiellt klartecken från de sovjetiska myndigheterna.

När Sovietunionens ledare Michael Gorbachev senare samma år besökte Washington för att skriva under INF-avtalet, som skulle minska antalet nukleära missiler, gav president Ronald Reagan en officiell middag för att hedra honom. I ett tal vid middagen i Vita Huset alluderade Gorbachev till simturen mellan de båda länderna: ”Det tog en ung amerikansk simmerska endast två timmar att simma från ett av våra länder till det andra. Vi kunde se på TV hur innerligt den unga amerikanskan välkomnades när hon steg i land på sovjetisk mark. Genom sitt mod visade hon hur nära varandra våra folk lever varandra.” Att Reagan inte förstod vad Gorbachev menade, och var tvungen att i hast låta en säkerhetsrådgivare kontakta utrikesdepartementet för att ta reda på vad det hela handlade om, illustrerar att det inte är långdistanssimmarnas bedrifter som ger de största rubrikerna.